Forskningspengar ska inte tiggas ihop
Vi som promenerade utmed vår härliga gågata i lördags, kunde glädja oss åt senhöstens klara, kyliga luft och sneda solstrålar över kullerstenar. Vi var många som passade på att heja på vänner och bekanta, titta i skyltfönster, fundera ut vad som behövdes inhandla till lördagskvällens middag.
Så lång kommen på min sköna förmiddagspromenad, blev jag stående. Vad ser jag? Är det vad jag tror att det är? Är det behåar? Ja, det är det; bysthållare i alla möjliga och omöjliga färger och modeller fladdrar i vinden, upphängda på snören spända mellan lyktstolparna i snirkligt gjutjärn. Det är nog något studentikost upptåg, tänker jag och betraktar de luftfyllda kuporna i turkos spets, rosa latex och svartblankt siden. Uppe på Stortorget står en vagn med en scen dekorerad med ännu fler underkläder. Det ska bli bröstcancergala, vi samlar in pengar till bröstcancer, förtydligar en kvinna som viftar med en knippa rosa ballonger. Hon tycker absolut att jag ska köpa en bit skärt sidenband att fästa på min kappa med en säkerhetsnål. Den kostar tjugo kronor. Jag köper inget band. Inte för att jag inte har råd att avvara tjugo kronor, utan för att jag anser att medicinsk forskning inte ska bedrivas med ihoptiggda allmosor.
Larmrapporter har nu en längre tid visat på att många sjukdomar ger andra symtom hos kvinnor än hos män och därför händer det att läkare missar att korrekt diagnosticera kvinnors sjukdomar. Mannen är alltings mått – eller har i alla fall varit det inom medicinen tidigare. Tack vare intensifierad forskning på hur samma sjukdom kan ge olika symtombilder hos kvinnor än hos män, har nu dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar kunnat minskas hos just kvinnor. Vi har under den socialdemokratiska regeringen haft en forskningspolitik med statligt fördelade anslag, annars hade vi kanske inte haft någon forskning specifikt riktad mot kvinnors symtom. Som bekant har kvinnor inte varit prioriterade i så värst många sammanhang.
Det är helt i linje med dagens politik att ställa till med jippon med ballonger och musik, för att skramla ihop pengar till en sjukdom som fortfarande skördar många kvinnors liv varje dag. Häng upp lite festliga damunderkläder! Skramla med bössorna! Skänk en slant till behövande! Vi är inte långt från borgerskapets damer som i storbrättade hattar och hopsnörda midjor välvilligt idkade välgörenhet. Det är bara det att nu skriver vi 2008 och inte 1880.
Jag borde egentligen inte bli så upprörd som jag blir över att se dessa bysthållargirlanger. Jag hade inte blivit mindre upprörd över metervis med herrkalsonger och prostatacancergalor, eller muntert fladdrande stomipåsar och tarmcancerjippon.
Är det möjligen så att medias exponering och exploatering av kvinnobröst har gjort bröst till allmängods och därför också i förlängningen till självklara föremål för kommersialiserade karnevaler – med ballonger och behåar i lyktstolparna.
