Frankrikes röst
Illustration: Jan-Bertil Andersson
De franska väljarnas negativa inställning till det nya fördraget är också ett gott exempel på att man egentligen säger nej till någonting annat. För med tanke på frankrikes centrala position i unionen är det svårt att föreställa sig ett land där EU borde vara mer självklart och vars närvaro genomsyrar hela organisationen. Ursprunget i kol- och stålunionen realiserades mycket tack vare de två ledande fransmännen Robert Schuman och Jean Monnet. Presidenten och generalen Charles deGaulle hävdade på sin tid Frankrikes, och därmed dåvarande EEC:s oberoende gentemot Atlantpakten. EG:s mest framgångsrike kommissionär Jacques Delors var fransman och slutligen är den konstitution som i morgon läggs inför franska folket framförhandlad under ordförandeskap av förre franske presidenten Valerie Giscard d'Estaing.
Till skillnad mot vad som brukar höras från svenska EU-skeptiker, kan fransmännen knappast säga sig vara underrepresenterade eller förbigångna inom unionen. Den stundande omröstningen har också släppt lös en flod av böcker, tidsskrifter och debattskrifter och det läsande franska folket har ryckt dem från bokhandlardiskar och tidningsståndens hyllor.
Men domedagstonerna till trots så har unionen klarat kriser och varit uträknat förr av sina kritiker. Skillnaden den här gången är dock den att för första gången ska ett mått av formaliserad överstatlighet tillföras EU. Även om detta inslag är relativt blygsamt och försett med kryphål för de enskilda länderna har det väckt stridslystnaden hos EU-skeptikerna – inte minst de svenska. I junilistans, vänsterpartiets och miljöpartiets skepnad trycker man oförtrutet på för att tå till stånd en folkomröstning även i Sverige. På söndag kväll vet vi om det ens blir nödvändigt. Ett nej från Frankrike skulle väga alltför tungt till fördel för en omförhandling eller att man rent av får börja om från början.
Ur ett demokratiperspektiv är det dock underligt att förslaget har mötts av sådant motstånd från Europas EU-skeptiker. Trots allt innebär texten en förbättring av EU:s så kallade demokratiska underskott på ett flertal punkter:
Redan inledningsvis slås det fasta att unionen ska bli effektivare och mer demokratiskt. Det talas om grundvärderingarna pluralism, ickediskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och jämställdhet. Samarbetet ska ledas av en president vald på två och ett halvt år i taget.
Medborgerliga rättigheter skrivs in i konstitutionen och länderna får, till skillnad mot idag, rätt att utträda ur unionen.
Medlemsländernas egna parlament kan till skillnad mot nu kräva att EU-kommissionen granskar onödiga överstatliga förslag. En miljon EU-medborgare kan tillsammans också beställa förslag av kommissionen. Det folkvalda EU-parlamentets makt stärks också genom att det ges större inflytande över lagstiftningen i unionen. Vidare inrättas ömsesidiga försvarsgarantier mellan länderna, som solidariskt måste åta sig att hjälpa om någon annan medlemsstat som utsätts för terroristattack. Den militära styrkan ökar genom att medlemsländer får samarbeta närmre. Men ett alliansfritt land som Sverige, behöver inte heller ge militär assistans om det inte vill.
Ändå har unionens upphovsmän haft det påtagligt svårt att sälja in förslaget till folket. Enbart omfattningen på dokumentet, nästan 2000 sidor, talar också mot det. Till skillnad mot den amerikanska, som ledigt ryms i bakfickan, är det en diger lunta som knappast inbjuder till läsning och lär aldrig hamna på någon lista över mest lästa publikationer.
Kanske är det vi bevittnar bara ett upprepande av danskarnas förkastande av Maastricht-fördraget, upphöjt på Europanivå. I juni 1992 sade danskarna oväntat nej till det fördrag som förvandlade EG till EU och som bäddade för euron och unionens första trevande överstatliga befogenheter. Danskarna var trötta på den dåliga folkliga förankringen och att beslut fattades i slutna rum utan debatt, löd förklaringen. Resultatet blev att landet (tillsammans med Storbritannien) förhandlade fram undantag på tre väsentliga överstatliga områden; den gemensamma valutan, det sociala området och rättsväsendet. Danmarks särställning inom EU innebär, händelsevis, dessutom att ett såpass inbitet EU-negativt land som Norge de facto via sitt medlemskap i EES är mer knutet till EU:s regelverk än danskarna.
Om liknelsen skall föras vidare till ett eventuellt nej av Frankrike i morgon leder det därför till omförhandling och omtänkande.
Samtidigt tar EU:s utveckling som organisationen en nödvändig paus. För om det grundslagsliknande fördraget förkastas innebär det att ett till vissa delar sämre – Nice-fördraget – får fotsätta att gälla.
För med 25 medlemsländer i stället för 15 (eller de ursprungliga 6) är det inte längre möjligt för EU att fungera utan ett visst mått av överstatlighet som gör att unionen får en fungerande beslutsstruktur.
Men hur den ekvationen ska fås att gå samman återstår att se, särskilt som det ser ut som att ett av EU:s centralaste land tackar nej.
För de som anser att EU redan nu är för toppstyrt och saknar förmåga att ta till sig medborgarnas åsikter kanske det blir en tröst. För om något tiotal franska medborgare säger nej, gör de faktiskt så åt hela EU.
Tala om inflytande.
