Gymnasiets problem är vänsterpolitiken

Slutreplik till Bo Sterner

Som ansvarig politiker för gymnasieskolan kan man tydligen blunda för verkligheten och samtidigt påstå att allt är perfekt. Som lärare befinner man sig i en situation där idéer och verklighet möts.

Det är självklart att man i detta möte stöter på elever med olika behov och intressen, med olika ambitionsnivåer och olika förutsättningar. Undervisningen bedrivs i grupper som varierar i storlek, oftast med mellan 20 och 30 elever. Antalet grupper man undervisar i varierar med ämne och ämneskombination. Totalt kan det handla om upp emot 250 elever. Med lektioner som täcker större delen av skoldagen ges därför mycket liten tid till individualiserad undervisning. De flesta elever saknar förkunskaper i sina ämnen. Därför är det praktiskt taget omöjligt för dem att sätta kunskapsmål för undervisningen. Det enda de kan avgöra är egentligen ambitionsnivå. Att fantisera om individualiserad undervisning är därför inget lärarna har tid med.

Med den inriktning som nu råder på skolan, med samlad skoldag och tanken att eleverna inte ska behöva göra sina läxor på kvällstid sker två saker. Dels hämmas de duktiga eleverna av att kunskapskraven är för låga, och att omfattningen av studierna är begränsade. Dels hjälps de svagaste eleverna fram till ett godkänt betyg. Problemet med detta betyg är att dess nedre gräns sätts så lågt genom påtryckningar uppifrån, att det egentligen inte kan sägas garantera någon kunskap alls. Men, för byråkrater och politiker som vill att ytan ska vara polerad så spelar det ingen roll. Det viktiga är att det ser bra ut från utsidan. Men, det är kanske inte så farligt. Värre är att det innebär ett systematiskt fuskande som inte gynnar vare sig eleverna eller Sverige. Och att säga att det satsas på topprestationer är en lögn.

Det direktionen med rätta kan glädjas över är att gymnasiet som studiemiljö betraktat, det vill säga när det gäller lokaler, datorer och andra tekniska faciliteter, är mycket bra. Det är en fin arbetsplats, såväl för lärare som för elever. I det dagliga arbetet sker därför mötet mellan lärare och elever med de bästa förutsättningarna. Vi kan vara stolta över det.

Problemet är dock att vänsterpolitiken som dominerar skolan inte svarar mot verkligheten, utan sätter käppar i hjulet. Att direktionens borgerliga majoritet blundar är mycket beklagansvärt. Jag tror dock att den tids nog kommer att få ändra sig. Det är när den borgerliga regeringens politik slår igenom och byråkraterna måste följa nya direktiv. Då kan Bo Sterner med flera stå där med lång näsa. Har de någon heder borde de dock avgå eller byta parti.

Gerth Hyrkäs

lärare i religionskunskap och filosofi