Historiens offer

Gladsax 13:26

Fyraårsdagen av Irakinvasionen har passerat. I Washington kämpar president George W Bush med en allt mer fientlig kongress. Sedan mellanårsvalet förra hösten har demokraterna en liten men tillräcklig majoritet i båda husen för att åter kunna bjuda politiskt motstånd.

George W Bush valdes 2004 med fler röster än någon amerikansk president före honom. Ändå liknar han mer och mer företrädaren Richard Nixon under sina sista patetiska månader. Inte minst för att Bush popularitetssiffror i opinionsundersökningar tangerar företrädarens rekordlåga nivåer. Men också för att Bush nu liksom Nixon för en hopplös kamp mot kongressen, när styrkebalansen mellan den lagstiftande och exekutiva makten drastiskt förändrats.

Hans vicepresidents närmaste namn, Lewis I "Scooter" Libby, är dömd för mened. Senaten hotar nu att via tvingande kallelse (en så kallad sub poena) få till stånd ett edsbundet vittnesmål från den nära medarbetaren Karl Rove och dennes roll i härvan kring CIA-medarbetaren Valerie Plame.

Minns att Nixon också spjärnade emot med näbbar och klor mot kongressens olika inkallelser av handlingar och vittnen, men fick ge sig till slut, är ett vanligt tema i krönikor och kommentarer i amerikanska media.

Liknelsen med den skurkstämplade republikanske partibrodern Nixon svider säkert. Men i Irakfrågan har Bushadministrationen faktiskt upprepat samma misstag som demokraterna John F Kennedy och Lyndon Johnsson gjorde i Vietnam.

USA förlorade kriget i Vietnam för att det i grund och botten var ett politiskt och inte ett militärt krig. I sin klassiska skildring av 1960-talet "The Best and the Brightest" (Ballantine, 1969) beskriver journalisten David Halberstam hur först Kennedy och sedan Johnsson obevekligt dras in i ett krig som är dömt att förloras. Likheterna med förloppet som lett upp till dagens situation i Irak är slående.

Då vägrade man att inse att man upprepade Frankrikes missgrepp och felbedömningar i Sydostasien. I dag har man till och med upprepat sina ena misstag från Vietnam. Under Kennedy och Johnsson sållades underrättelser, rapporter och bedömningar som inte stödde föreställningen om att FNL och Nordvietnam snart skulle kollapsa systematiskt bort. Amerikanska UD:s kunnigaste experter på Asien hade rensats bort under kommunistskräckens värsta år. George Bush inledde sin regeringstid med att göra sig av med mängder av arabister och Mellanösternkännare i landets underrättelseapparat. Under fyra år har Bushadministrationen, liksom en gång Lyndon Johnsson, envist hävdat att ordningen mycket snart är återställd. Liksom i Vietnam har fienden en oändligt mycket större vilja till uppoffring och förlust i människoliv än amerikanerna. Nu liksom då växer kritiken hemma i USA och föreställningen om att landet för ett orättfärdigt och onödigt krig.

Naturligtvis finns många avgörande skillnader. I Irak finns många inbördes stridande fraktioner som sannolikt hade varit varandra i strupen också om Saddam Hussein försvunnit via en kupp eller dödsfall. FNL och Nordvietnam förde aldrig ett terrorkrig med bomber och granatkastare där civilbefolkningen var det primära målet.

Men största skillnaden är kanske att George W Bush genomgått hela processen på drygt fyra år mot ungefär tre gånger så många år i fallet Vietnam.

Historien upprepar sig trots allt inte - men människan har en förunderlig förmåga att upprepa misstaget att inte lära sig av den.

Så är nu även George Bush på god väg att på egen hand bli ytterligare ett av dess offer.