Kärleksproblem i regeringen

Samhället har förändrats sedan den tid då kärnfamiljen var den givna normen. Sambos, särbos, makar - att leva tillsammans kan ta sig många uttryck. Kärleken låter sig inte heller paketeras i en och samma form. Tvåsamhet är lika äkta oavsett om den handlar om kvinnor, män eller tvåkönade par.

Lagstiftningen har däremot inte hängt med i svängarna. Det visar sig på olika sätt. Till exempel finns det två parallella lagstiftningar för dem som vill ingå samma sorts stadigvarande samlevnadsrelation - äktenskapsbalken för man och kvinna och partnerskapslagen för samkönade par. Till saken hör också att den myndighetsutövning som det innebär att viga ett par kan förrättas av både religiösa samfund och borgerliga vigselförrättare. Eftersom kombinationen trossamfund och tolerans inför annan kärlek än den heterosexuella i många fall är ett minst sagt komplicerat kapitel finns här inbyggda konflikter.

Det finns med andra ord goda skäl att reformera den rådande ordningen. Det är också vad äktenskaps- och partnerskapsutredningen föreslår i det betänkande som presenterades på onsdagen.

Bra, men inte så bra som de skulle kunna vara. Så kan man sammanfatta förslagen i utredningen. Den tidigare justitiekanslern Hans Regner har som regeringens särskilde utredare med referensgrupper till sin hjälp haft i uppdrag att se över möjligheten för samkönade par att ingå äktenskap och hur ett sådant ska kunna ingås.

Det som är bra är förslaget att skrota partnerskapslagen och låta äktenskapsbalkens bestämmelser utvidgas så att de gäller alla. Mindre bra är dock rekommendationen att behålla dagens dubbla ordning i fråga om vigselförrättning och bara justera den lite grann genom att jämställa Svenska kyrkan med andra trossamfund.

Bättre hade varit att ta tillfället i akt att markera en tydlig åtskillnad mellan religion och myndighetsutövning. Ordningen att sköta det juridiska i rådhuset och lova att älska varandra i nöd och lust i en religiös ceremoni fungerar ju utmärkt i andra länder. Genom att föreslå att trossamfunden inte längre ska få ha tillstånd att viga hade alla problem som uppstår när personer upplever en konflikt mellan deras uttolkning av religionen och samhällets krav på likabehandling kunnat undvikas. Förslaget om att inte införa någon vigselplikt för samfunden löser ju inte det problemet.

För regeringen är dock betänkandet från utredningen tillräckligt långtgående för att skapa problem. Kristdemokraterna står långt ifrån de övriga i de här frågorna. Riksdagsledamoten Yvonne Andersson, som varit kristdemokraternas representant i utredningens partipolitiska referensgrupp, kallar förslagen för undermåliga och menar att "grunden i samhällskärnan är familjen". Kärnfamiljen alltså. Det ska bli intressant att se hur den familjära stämningen i alliansen förmår hantera den oenigheten. Lätt kommer det nog inte att bli.