LO skulle ta över

Den 4 oktober 1983, för 25 år sedan, demonstrerade cirka 100 000 personer mot förslaget om löntagarfonder. De marscherade till riksdagen. Regeringen Palme vägrade ta mot deras skrivelse.

De flesta demonstranterna var företagare. Detta var något unikt. Företagare brukar aldrig demonstrera; de arbetar och har, till skillnad från kulturvänstern, inte tid att gå i demonstrationståg.

4 oktober är viktig som symbol. För första gången protesterade företagarna mot en statsmakt som länge försökt knäcka dem – först med skatter, sedan med löntagarfonder.

Socialdemokratin hade inget emot företag. Tvärtom – partiet ville ha starka företag som kunde ge trygga jobb och betala höga löner. Utan det var företagare partiet inte ville ha, av ideologiska skäl. Partiet bildades som en kamporganisation mot företagare och företagande. Det enskilda ägandet var huvudfienden. Denna kamp går som en – bildlikt och bokstavligt – röd tråd genom partiets idéhistoria. Partiet ville ha företag utan företagare.

Skatterna blev huvudinstrumentet i denna kamp. Så länge vinsterna stannade inne i företagen och återinvesterades blev skatten i praktiken mycket låg – 15-20 procent. Men om vinsten delades ut till ägarna blev den sammanlagda skatten från 1971 omkring 90 procent – alltså nästan konfiskation.

Systemet låste in vinsterna i historiskt lönsamma företag. Vinsterna kunde inte via aktiemarknaden omallokeras från säg järn och skog till elektronik och läkemedel. Industristrukturen konserverades.

Men de löntagarfonder som infördes 1984 var inte så farliga – de var mest en eftergift till facket. Det allvarliga var det ursprungliga förslaget som kom 1975. LO:s chefekonom Rudolf Meidner föreslog att alla företag (med minst 50 anställda) skulle betala en skatt till facket om 20 procent av årsvinsten. Skatten skulle betalas via nyemitterade aktier. Därmed skulle facket inom kort få majoritet i de flesta företagen – ju högre vinst, desto snabbare konfiskation. Detta var det mest aggressiva socialiseringsförslag som kommit i Sverige. Bakom stod LO som gett Meidner uppdraget och formulerat direktiven till hans rapport. Och kongressen antog rapporten med acklamation.

Antag att socialdemokratin vunnit valet 1976 och genomfört de lagar som fackets fondsocialism krävt. Vad hade hänt? Börsen hade fallit ihop som en sufflé. Ingen människa hade startat något nytt företag.

Löntagarna hade inte vunnit något på fonderna. På var och varannan sida i sin rapport skriver Meidner att ingen individ ska få någon andel av kapital eller utdelning eller inflytande i fonderna. All makt, alla pengar, ska stanna i organisationen.

Detta var fackets huvudidé. Något att komma ihåg.

Nils-Eric Sandberg har varit ledarskribent i DN och är publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.