Marsch mot nutiden

Totalförsvarsplikten ska moderniseras. Det är innebörden i det delbetänkande som regeringens utredning i frågan presenterade på onsdagen.

Värnplikten ska vara kvar – men bara på papperet. Plikten ska bara tillämpas om försvarsberedskapen kräver det. Det är precis så som det egentligen har kommit att fungera i praktiken. Det senaste decenniet har antalet uttagna till militärtjänstgöring minskat dramatiskt. Förra året var de bara 4 716 vilket är en sjundedel så många som 1996: 32 147. Ytterligare tio år tillbaka i tiden, 1986, ryckte 51 620 personer in, alltså nästan alla unga män i sin generation. Att tala om värnplikt i dag är därmed en ren illusion, uppenbar för alla utom – tycks det – för socialdemokraterna.

Att totalförsvarsplikten behålls i teorin kan därför ses som en eftergift för socialdemokraternas och ett par andra partiers fastlåsning vid den gamla föreställningen om att försvaret måste vara "folkligt förankrat", med vilket menas att alla ungdomar tvingas att göra lumpen. Trots att det troligen aldrig blir så mer måste ordet värnplikt ändå behållas. Och detta också trots att dagens värnplikt fått absurda konsekvenser med ett så litet antal uttagna. Många som vill göra lumpen får inte, samtidigt som några av dem som inte vill måste.

Frågan är också vad som gör ett försvar folkligt förankrat. Borde det inte snarare vara sådant som att försvarsorganisationen är effektiv, att medborgarna ser att anslagen inte sjabblas bort genom förhastade beslut och att utlandsstyrkorna gör värdefulla insatser för krigsdrabbade människor – hellre än att behålla en ålderdomlig rekryteringsordning?

Ett annat av förslagen i delbetänkandet borde för övrigt stärka den folkliga förankringen kraftigt: ett helt könsneutralt uttagningssystem ska tas fram inför slutbetänkandet. Äntligen tycks självklara jämställdhetsprinciper bryta igenom de sista, kvarvarande försvarslinjerna – så här i värnpliktssystemets yttersta tid. Hur utfallet i könsfördelningen blir är förstås helt omöjligt att förutspå, särskilt med en så låg antagning som nu. Men det viktiga är inte det, utan att lagen behandlar alla lika, oavsett kön.

En "plikt" blir alltså frivillig – i "fredstider". Och utbildningen kortas till tre månader. Men om försvarsberedskapen så kräver ska plikten åter bli en plikt, det vill säga en plikt att genomgå mönstring för dem som försvaret så avkräver. Tja. Lite godtycke öppnar det nog för, allt. För hur ska det läget definieras där försvarsberedskapen går från att inte kräva värnplikt till att göra det?

Men trots invändningarna är det ändå ett par tämligen stora steg mot ett modernt försvar i takt med samtiden som föreslås. Sveriges försvar marscherar in i 2000-talet.