Med rötterna kvar i myllan

Jo, jag kommer kanske till och med att ge ungarna godis när de ringer på till helgen. Som alltid annars är barnen oskyldiga offer för vuxnas nycker, i det här fallet kommersiella krafters vilja att "skoja till döden så allt inte blir så allvarligt". Det är snarare dessa nycker som väcker, om inte vrede, så i alla fall en känsla av förundran hos mig. Halloweenfirandet har på några år förflyttat Allhelgonahelgen till den yngre generationens historieböcker, bortsett från en liten notering i våra almanackor. För detaljhandeln är det säkert en lukrativ förändring, Allhelgonahelgen är och har säkert aldrig varit någon av storhelgerna för handlarna. Minnet av de döda tycks inte var någon bra affär, möjligen med undantag för gravljusfabrikörerna.

Att vi väljer att glömma en helg som kretsar kring minnet av de döda och i stället omfamnar ett amerikanskt halvockult firande med spex och ytlighet i centrum, säger något om vårt samhälle. På samma sätt som vi kopplar loss från så många andra sammanhang, glömmer vi de som gått före och lever liv som om vi vore isolerade öar. Vi blir oss själva nog. Gemenskaper som familj, släkt, kyrkor, föreningar, partier eller grannskap blir mindre viktiga när jag ska förverkliga mig själv. Tanken på att några har gått före oss och att några kommer att ta vid efter oss skrämmer, en sådan tanke reducerar ju betydelsen av jaget.

I samhällsvetenskapen beskrivs processen mot mindre betydelse för olika kollektiva tillhörigheter som en individualiseringsprocess. En process som tar sig olika uttryck. Individens makt har stärkts på bekostnad av olika kollektiv, individen styr själv sitt eget liv. Individen väljer också sin egen identitet. Vem du är bestäms inte längre av var eller av vem du är född, vem du är avgör du själv. Till sist individualiseras också ditt värde, det är din kompetens eller ditt nätverk som avgör hur nyttig och hur värdefull du är.

Dessa uttryck för individualiseringsprocessen speglas i Allhelgonahelgens allt mer undanskymda roll. En individ som stärkt sin egen position ser sig inte behöva minnet av föregångarna, hon väljer bort familje- och släktidentiteter och hon ser inget värde i minnet av döda människor som inte är till nytta i hennes strävan efter självförverkligande. Att individens betydelse stärkts har på många sätt varit bra, människans rättigheter har till exempel fått en starkare ställning. Men samtidigt riskerar en tilltagande individualisering att göra oss mer och mer rotlösa, utan förankring. Vår utmaning ligger i att utveckla individens frihet och samtidigt behålla våra rötter.

Douglas Brommesson är fil dr och forskare i statsvetenskap.