Österrikisk läxa
Nyvalet i Österrike under söndagen blev en triumf för extremhögern. De två ytterlighetspartierna FPÖ och BZÖ fick tillsammans 29 procent av rösterna. Ovisshet råder nu inför vem som ska styra landet. Svenska politiker gör klokt i att noggrant studera utvecklingen. Valet 2010 kan mycket väl resultera i att sverigedemokraterna tar sig över riksdagens fyraprocentsspärr och skapar en situation liknande den i Österrike där varken höger- eller vänsterblocket uppnår egen majoritet.
Under hela efterkrigstiden har Österrike styrts av antingen socialdemokrater eller det konservativa partiet ÖVP. Undantaget var en koalitionsregering mellan ÖVP och högerpopulisten Jörg Haiders frihetsparti under åren 2000 - 2006, vilket ledde till EU-sanktioner och som en kort tid gjorde landet till en paria inom unionen. Därefter har landet styrts av en ohelig vänster-centerallians mellan socialdemokrater och ÖVP. Men samarbetet präglades interna strider och personmotsättningar, och som slutligen ledde till söndagens nyval.
Uppdraget att bilda regering går nu först till socialdemokraternas Werner Faymann, vars parti med 30 procent av rösterna fortfarande är parlamentets största. Faymann deklarerade på valnatten att han definitivt inte tänker samarbeta med extremhögern, som tillsammans fick 29 procent av rösterna. "Får jag uppdraget börjar jag förhandla med de konservativa. Men med BZÖ och FPÖ kan jag inte tänka mig en regering", sade Faymann.
Situationen blir inte mindre komplicerad av att österrikarna ogillar samarbetet över blocken och nu har straffat både socialdemokraterna och de konservativa för sitt samarbete. Extremhögerns framgångar bygger också på skickligt utnyttjande av de maktbärande centrumpartiernas oförmåga att hålla sams i koalitionen. Tillsammans med det för extremhögern sedvanliga EU- och invandrarkritiska budskap har de två partierna FPÖ och BZÖ nästan en tredjedel av parlamentets ledamöter.
Landets regeringsbildare står därför inför ett djävulens alternativ. Genom att hålla ultrahögern utanför regeringen växer deras status som politiskt mobbningsoffer, en roll som är som gjord för populistiska missnöjespartier. Att ta dem med i ett regeringssamarbete medför å andra sidan att tvingas ge efter för kraven på högerpopulismens osmakliga politiska agenda.
Här i Sverige riskerar vi att om mindre än två år ställas inför en liknande situation: Ett borgerligt och ett vänsterblock som båda saknar egen majoritet och med det populistiska extremhögerpartiet sverigedemokraterna som jokern i leken. En möjlig väg ut är blocköverskridande samarbete, vilket är ovanligt men knappast unikt, i svensk politisk historia. En sådan lösning är i vart fall klart mer smaklig än den smyganpassning av den egna politiken till sverigedemokraternas som frestar partierna både till höger och vänster.
Ingen nämnd, ingen glömd.
