Otryggheten finns i oppositionen

Höstens turbulens på de finansiella marknaderna har stärkt aktierna för den fasta handen, på den osynligas bekostnad. Politiskt ledarskap är i ropet och statsminister Fredrik Reinfeldt och regeringen har skött sig gott. Mona Sahlins ställning som oppositionsledare har däremot försvagats och hon har fallit på alldeles eget grepp. Att först lansera en exklusiv allians med miljöpartiet och sedan få kalla fötter efter bara två dagar är ett svårslaget rekord i kappvändande.

För inte så länge sedan hade Mona Sahlin en ganska bekväm sits. Regeringens underläge i opinionen gav socialdemokraterna gratispoäng och en tidsfrist för att göra något åt bristen på ett konkret alternativ till regeringen. Men nu är det halvtid i mandatperioden och kraven skärps - så även tonläget i det politiska samtalet. Det blev tydligt under den tv-sända partiledardebatten i söndags, i tisdagens tv-duell mellan Reinfeldt och Sahlin och det blev ännu tydligare under riksdagens partiledardebatt på onsdagen.

Mona Sahlin varnar för "krisen för jobben" och anklagar regeringen för att vara cynisk och "förstöra a-kassan". Fredrik Reinfeldt kontrar med att höja ett varnande finger för socialdemokraternas "skattechock" och kallar budgeten för regeringens "superpaket". Jan Björklund (fp) drar till med "kollapsen för oppositionen" och Maria Wetterstrand (mp) breddar så klart perspektivet genom att tala om "krisen för klimatet".

Kris, chock och kollaps; det uppskruvade tonläget finns över hela det politiska fältet, men det är Mona Sahlin och socialdemokraterna som larmar mest och ljudligast av alla. De kan inte beslå regeringen med misstag begångna under finanskrisen, men ser sin chans i arbetsmarknadspolitiska åtgärder nu när konjunkturen viker och varslen ökar. Som om jobbskapande politik bara vore en uppgift för goda tider.

Ledmotivet i Mona Sahlins litania är otrygghet. "När oron sprider sig ska man inte förstöra trygghetssystemen", sade hon i riksdagsdebatten och konstaterade även att "jobben kommer genom rättvisa och rättvisa ger jobb". Frågan är om sådana luddigheter verkligen går hem hos dem som är oroliga över de sämre tiderna. Än så länge är det bara de borgerliga partierna som har en sammansvetsad politik för arbete och företagande - en politik som regeringen visat fungerar och genererat tiotusentals varaktiga, riktiga jobb.

Mona Sahlin tar rygg på alliansen i fråga om de första två stegen i jobbskatteavdraget, men avvisar det tredje, så som de tidigare stegen avvisades innan de blev verklighet. Det inger knappast förtroende. Det gör inte heller oförmågan att sy ihop de tre partiernas ekonomiska politik till ett sammanhållet alternativ. Osämjan gick att leva med när socialdemokraterna kunde göra anspråk på att ensamma utgöra alternativet till en borgerlig regering, men den tiden är förbi.

Om socialdemokraterna trott att lågkonjunkturen blir deras räddning borde de senaste dagarnas debatter ha ruskat om i deras föreställningsvärld. Mona Sahlin har all anledning att känna sig otrygg.