Perssons historia
Så kom den då till slut – första delen av Erik Fichtelius länge emotsedda tv-dokumentär "Ordförande Persson", som statliga SVT1 sände i går på bästa sändningstid.
Dåvarande politiske kommentatorn på statskanalens nyhetsredaktion möttes av en storm av intern kritik när det blev känt att han under en lång tid fört hemliga samtal med dåvarande statsminister Göran Persson. Invändningarna gick främst ut på att intervjuerna, som genomfördes under tystnadsplikt, skulle ge Fichtelius en märklig särställning nära statsministern som rimmade illa med uppdraget som kritiskt granskande journalist. I slutändan fick Fichtelius byta jobb till chef för SVT-24, men fortsätta uppdraget som Göran Perssons blivande krönikör.
Den som till äventyrs höll med om kritiken mot projektet har - om inte de tre följande avsnitten radikalt bryter mot den första timmens hovsamma furstespegel - ingen anledning att ändra sig.
För med tanke på att man sagt sig besitta hundratals timmar med material, är det slående vad lite den första timmen ändå har att berätta. Jovisst, Persson är pressad, Persson är uppriktig, Persson är lite gråtmilt personlig. Ändå är det en märkvärdigt platt och ytlig bild av den förre statsministern som presenteras. Förvisso är det lite småkul att han sågar Carl Bildt. Men vad annat att vänta om den politiske huvudmotståndaren? Och Bildt, numera utrikesminister, lär inte känna sig särskilt förnärmad av den numera till föredetting förvandlade motståndarens omdömen.
Ändå är följdfrågorna från den förtrogne intervjuaren, i den mån de återges i programmet, vaga och föga djuplodande. I stället är det Göran Persson som får lägga tillrätta och förklara vad han kände, tyckte eller gjorde. Slutintrycket av den första timmen av ett av svensk tv:s på åratal mest emotsedda program blir därför mer präglat av besvikelse än nyfkenhetens tillfredsställande. I förhandsintervjuer har upphovsmännen sagt sig inte vilja teckna ett personligt porträtt. I stället har ambitionen sagts mer varit att göra ett arbetsplatsreportage. I det här fallet betyder det att man låst in sig med chefen och låtit honom i timme efter timme prata på. Lite mer arbetsplats och lite mindre chef i helfigur kanske hade kunnat nyansera eller fördjupa bilden, men det kanske kommer i de följande delarna.
Göran Persson sågar Mona Sahlins eventuella företräden som politisk strateg och tänkare något år efter Tobleroneaffären. Han uttrycker djup besvikelse över Eric Åsbrinks abrupta avgång från finansministerposten. Inte det heller är föga upphetsande och, liksom i fallet med omdömena om Bildt, redan utläckt till medierna dagarna före gårdagens sändning. Att inga följdfrågor ställs om hans egen roll kring Sahlins fall eller Åsbrinks eventuella kuppförsök tjänar därför egentligen bara till att förstärka intrycket av att det hela är ett lika illa genomtänkt som illa genomfört reportage. Inte så mycket från maktens allra innersta nervcentrum som faktiskt styrt av det samma.
