Polisen slår till
Illustration: Jan-Bertil Andersson" BORDER="0"Illustration: Jan-Bertil Andersson Men även om Sverige inte är USA och vapeninnehav i vårt land aldrig betraktats som en grundläggande rättighet är vi inte helt förskonade från dess effekter. Också i vårt land dör människor av avsiktligt eller oavsiktligt tillfogade skottskador. Det är naturligtvis oacceptabelt och som en följd av detta anser de allra flesta av oss att det är naturligt att vapeninnehav är omgärdat av stränga regler och begränsningar. Men trots det finns det en grupp i samhället som bär vapen: polisen. Och på grund av detta får varje år människor sätta livet till, dessutom ofta alldeles i onödan. För även om polisen mycket sällan tar till vapen och dödar någon, och säkerligen aldrig med direkt uppsåt är det ett tragiskt faktum att det ofta inte sker i direkt självförsvar mot en likaledes beväpnad desperado. Nej, den svenska polisen skjuter lika gärna ihjäl rädda och obeväpnade människor. Natten till i söndags dödade polisen i Eskilstuna en 20-årig taxirånare. Mannen hade rånat och stulit en taxibil och körde på en polisbil under den efterföljande biljakten. När polisen fick stopp på ekipaget och beordrade ut mannen på vägen gick han enligt polisen till anfall, varpå ett skott avlossades av en av poliserna. Mannen, som enligt polisens första uppgifter, var obeväpnad, dog av en skottskada i bröstkorgen. Det är fortfarande oklart hur många skott som polismännen avlossade. Vidare är det också oklart hur 20-åringen skulle ha angripit poliserna eller om han var beväpnad. Enligt en uppgift ska 20-åringen haft händerna nedstuckna i byxorna när han gick emot poliserna och snabbt ha dragit upp dem på ett sätt som fick dem att tro att han hade ett vapen. På Vikbolandet sköt polisen bakifrån ihjäl en 31-årig man för två år sedan. Några månader därefter dödades en misstänkt biltjuv av en polisman. I början av 2001 sköt och dödade en polisman en flykting som hotat honom med en kniv, men först sedan han försökt fly från platsen och då träffades han snett bakifrån. Att döda en annan människa är naturligtvis alltid en tragedi och det är få som klarar sig från upplevelsen utan självförebråelser eller tvivel kring det egna uppträdandet. Även om det skett under dödshot och i självförsvar har polismän som tvingats göra sig denna dyrköpta erfarenhet vittnat om långvariga mentala sår och skuldkänslor. Att dräpa en annan människa av misstag eller av ett felaktigt upplevt hot måste därför kännas än värre. Den enklaste och effektivaste lösningen på dödsskjutningarna borde därför vara att ta ifrån polisen deras vapen, de gör ändå mer skada än nytta. I England är vanliga poliser alltid obeväpnade. I Norge bär polisen endast vapen vid särskilda tillfällen. Liksom i Sverige dödas ett mycket fåtal poliser i tjänsten. Att också väldigt få människor skjuts av polisen i de länderna säger sig själv. Efter många år av tjat och påtryckningar fick den svenska polisen nya tjänstevapen på 1980-talet. De gamla 7,65mm Walterpistolerna ansågs för klena för att stoppa farliga våldsverkare. De är nu ersatta av den betydligt kraftigare Sig-Sauerpistolen Frågan ställdes på sin spets när två polismän 1985 skadesköt och sedan dödade en uppenbarligen sinnesförvirrad ung man på en gata på Gamla Väster i Malmö. Saken väckte stor uppståndelse eftersom en fotograf blev vittne till händelsen och fotograferade hela förloppet. Mannen hade skrämt de boende på gatan genom att vifta med en svärdsliknande bajonett. När polisen kom till platsen lyckades man först reta upp honom än mer genom att spreja tårgas på honom. När han gick till anfall med vapnet i högsta hugg sköts han först - helt enligt reglementet - i benet. Men det klena vapnet i kombination med mannens psykotiska tillstånd gjorde att skottet inte fick någon effekt. När så en av poliserna snubblade omkull när desperadon fortsatte emot dem sköts mannen till döds. I den efterföljande debatten framgick det klart att polisen med gasen och dragna vapen i onödan hade provocerat honom. Utan några skjutvapen att ty sig till hade de sannolikt också valt en annan strategi från början för att gripa honom. Bara något år senare - när Malmöpolisen fått sina efterlängtade Sig-Sauer - vådasköts en inbrottstjuv i bakhuvudet vid ett gripande på Bulltoftafältet. Vådaskottet berodde bland annat på den nya pistolens annorlunda säkringsanordning. Polisen har fått våldsmonopol av samhället för att skydda dess medborgare. Vapnen ska därför brukas för att skydda främst oskyldiga människor och polismännen själva. Trots det händer det gång på gång att obeväpnade människor skjuts till döds. Under efterkrigstiden har polisen skjutit ihjäl en person i genomsnitt vart tredje år. Men sedan några år tillbaka har antalet ökat. Genomsnittet ligger sedan några år nu på tre personer per år. Den unge taxirånaren i Eskilstuna är den senaste men beklagligtvis säkert inte den siste. Forskaren och kriminologiprofessorn Leif GW Persson har satt ökningen i samband med polismorden i Malexander. Poliser är helt enkelt räddare idag och mer benägna att dra sina vapen. Det är en mänsklig och förståelig reaktion. Desto större anledning då att plocka bort beväpningen, åtminstone från det rutinmässiga polisarbetet. För rädda och skjutglada poliser ökar knappast säkerheten i samhället.
