Politiska våldsverkare
Ett brinnande Köpenhamn. Delar av staden som en krigszon. Kravaller, kravallpolis, gatstenar, tårgas.
Bilden är allt annat än ny – många städer världen över har fått uppleva samma sak. Även Sverige har sett liknande på senare år, mest dramatisk är kanske skändningen av Göteborgs centrum i samband med EU-toppmötet 2001. Det är de så kallade "autonoma" vänsteranarkistiska grupperna som varit framme– igen.
Eller är det i stället polisens fel, som "provocerat" de unga aktivisterna med en för stor dos av fasthet i försöken att stävja våldet?
Ja, man får nästan det intrycket av mediarapporteringen. Särskilt i tv känns nyhetsförmedlingen mycket ensidig. Tämligen okritiskt sprids den världsbild som de unga anarkisterna vill sätta. Den passar tacksamt in i en standardiserad mediadramaturgi, där de sjabbigt klädda ungdomarna framstår som svaga och fattiga, medan representanterna för den statliga makten – den uniformerade poliskåren – synes ha ett ojämförligt övertag.
Dagens anarkistiska vänster är mycket mer välorganiserad än föräldragenerationens. På nolltid kunde över 2 000 aktivister mobiliseras i Köpenhamn, tillresta från hela Danmark men också en stor mängd slagsmålssugna svenskar slöt upp.
Politiska extremister eller fotbollshuliganer – det spelar ingen roll. Ursäkter för våld hittar de alltid.
Vapen och ammunition stjäl de på plats. Andras egendom – bilar, butiker, med mera – sticks i brand. Gemensam egendom, som gatstenar, kastas mot polisen. Varje polisinsats kostar däremot betydande samhälleliga resurser. Polisen kan därför sällan sätta in tillräckliga resurser. Således blir polisen, inte de unga, den svagare parten – maktlösa mot en hord av huliganer som omgrupperar sig på olika håll i staden. Helt tvärtemot mediabilden.
Man kan tycka vad man vill om att det så kallade "Ungdomens hus" som striderna i Köpenhamn gäller, nu ägs av en frireligiös sekt. Men att polis avhyser människor som oinbjudna beträder och bebor hus som de inte äger själva är varken fel eller konstigt – bara tråkigt att det över huvud taget ska behövas. När ungdomarna hävdar att de behöver "försvara sig" med att kasta gatstenar mot polismän och poliskvinnor, med att krossa skyltfönster, bränna bilar och skolor, så är det ett närmast orwellskt bakvänt språkbruk. Vad försvarar de? Vilka rättigheter? Att gratis få hus av kommunen? Att vägra lyda gemensam lag? Att ostört få fortsätta att iscensätta politiska våldsbrott? Massförstörelse av andras egendom?
Som vanligt får politiker och polis till stor del skulden. Det är lätt att glömma att de "ungdomar" (man kan notera att en del är väldigt skäggiga) är i det närmaste proffs på kravaller. Det är helt enkelt en del av den extrempolitiska kulturen att ställa till med jäkelskap.
Man kan bara befara är att resultatet av kravallerna är att de som bråkar mest också får precis det de vill ha. Först tillfälle att förstöra stan och slåss med polisen, massmedial uppmärksamhet och till sist politiska eftergifter. Låt oss hoppas att våld inte lönar sig fullt ut denna gång.
