Rättskedjan får inte haka upp sig

Två män grips av polisen för att de ska ha gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet. Polisen och åklagaren är övertygade om att båda är skyldiga. Den 21 juni 2007 ställs båda inför rätta.

En vän till en av de åtalade är med på rättegången och berättar att hans vän av domstolen blir frikänd på samtliga punkter och släpps ut från domstolen vid middagstid samma dag. När den frikände kommer ut från domstolen stoppar en grupp civilklädda polismän honom. Den nyss frikände viskar till sin vän namnet på en av polismännen. Han viskar också att han måste följa med dem till ett viktigt möte och att han är tvungen att stänga av sin mobiltelefon.

Sedan dess har den frikändes familj aldrig sett honom. Familjen har utan resultat vänt sig till polisen för att efterhöra var deras familjemedlem tagit vägen. Det finns fotografier som bekräftar det som vännen uppgett om att den namngivne polismannen var den siste som sågs tillsammans med den frikände innan han försvann.

Troligen lever inte den frikände, som misstänks ha mördats av polisen. Detta och många sådana rättsövergrepp äger fortfarande rum med mycket stor utbredning i hela landet. Inte i Sverige, men i Kenya. Den saknade heter Joseph Kimani Ruo.

I Kenya är det förbjudet att vara med i vissa organisationer. Polisen griper en man på gatan och påstår att han är medlem i en sådan illegal organisation. Om han inte betalar 50 000 kenyanska shillings (Kshs), så tar man livet av honom. Släkten samlar ihop pengar och betalar. Mannen släpps men grips på nytt tre månader senare. Detta är ett sätt att dryga ut lönen för de dåligt betalda polismännen.

Dessa fall och många andra har beskrivits i rapporter från Kenya National Commission on Human Rights, ett organ som 2002 instiftades av Kenyas parlament. Fallet med den försvunne Kimani visar på hur det kan gå om en frustrerad, lågt betald och andligt begränsad poliskår tror sig veta att den gripne alltid är skyldig till den påstådda gärningen och upplever domstolen som en onödig inblandning i transporten från polisingripande till straff.

I Sverige brukar en del politiker och Domstolsverksfolk prata om rättskedjan. Man menar då att sträckan från polisingripande till straff ska ses som ett antal länkar som hakar i varandra och bildar en kedja (polis-åklagare-häkte-domstol-fängelse/frivård). Använder man den metaforen i synen på rättsväsendet kan emellertid tanken någon gång leda fel. Man vill ju inte gärna att kedjan ska haka upp sig eller hoppa av. Bilden av rättsväsendet som en kedja kan ha till följd att en och annan obetänksam medborgare får för sig att länken Domstol är överflödig.

Ralf G Larsson är lagman vid Lunds tingsrätt.