Reda mot oreda

Med två år kvar till riksdagsvalet är det global, ekonomisk lågkonjunktur, men inrikespolitisk högkonjunktur: till ackompanjemang av den finansiella krisen möts regering och opposition under den kommande veckan i en rad debatter.

Redan på söndagskvällen kunde det som är tänkt att bli huvudalternativen 2010 ses i SVT:s Agenda: på ena sidan de tätt sammansvetsade fyra allianspartierna och på den andra en röra bestående av socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet.

Under veckan blir det sedan både fler debattdueller i etermedierna och partiledardebatt i riksdagen. Därefter är det tänkt att Allians för Sverige ska få en nystart i och med ett möte i Varberg, samtidigt som "det röd-gröna samarbetet för framtiden" – två av de tre vänsterpartierna – söker uppmärksamhet genom att kampanja på västkusten.

Alliansarbetet har under de två år som gått sedan regeringsskiftet 2006 fungerat planenligt. Strävan att genomföra allt som utlovades väljarna är berömlig.

Mindre bra har det fungerat med säljet. Eller som moderaternas partisekreterare Per Schlingmann sa i en DN-intervju på söndagen: "Vi har under två år klarat av reformer i ett rasande tempo. Nu måste vi lägga ner mer kraft på att förklara hur de hänger ihop."

Delvis har Schlingmann rätt.

Men en lika stor förklaring till att väljaropinionen tycks ha sökt sig till socialdemokraterna har varit avsaknaden av besked därifrån.

Mona Sahlin (s) har surfat på en våg av okunskap om allianspolitikens effekter i kombination med ett taktiskt tillbakadragande.

Förra veckan ändrade på förutsättningarna.

Sahlins malliga presentation av det som skulle bli en ny fas i svensk politik, samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet, kommer att kosta i förtroende. S-ledaren hade nämligen inte förankrat sin bojkott av vänsterpartiet i de egna leden, och fick bakläxa.

Fredagens reträtt blev pinsam, hur berättigat Sahlins agerande än var. Ohlys vänsterparti gillar inte de ekonomiska ramarna. V vill spendera varje skattekrona och bryr sig inte om något så vardagligt som ett utgiftstak.

Resultatet är att det nu står klart för fler att det inte går att lita på Sahlin. Hon säger en sak på onsdagen och en annan på fredagen.

Genom Sahlins självsvåldiga agerande har också trycket på vänsterpartiet att bli ekonomiskt ansvarigt minskat.

En undersökning i helgen visade att moderaterna har störst förtroende hos väljarna under den rådande finansiella oron.

Detta beror sannolikt inte enbart på det enkla faktum att sittande regeringar ofta får ökat stöd i krissituationer, utan också på att väljarna nu delvis ser effekterna av den strama och ansvarsfulla ekonomiska politik som förs.

Arbetslinjen är inte enbart en retorisk framgång, den är också en realpolitisk nödvändighet.

I denna situation höjs märkligt nog röster för att alliansregeringen ska inleda ett blocköverskridande samarbete om finanskrisen. Det vore fel. Krisen är inte hemmagjord, utan internationell. Alliansen har egen majoritet. Allt tyder på att borgerligheten både klarar av krisen och går stärkt ur den.

Håll socialdemokraterna, och den oreda som råder där under Sahlins ledning, på armlängds avstånd. Endast så får väljarna rediga alternativ att ta ställning till 2010.