S:t Göran i full ideologisk galopp

Få är dock sämre skickadeatt förfasa sig över att en elit tagit på sig att bestämma över ett folk som inte vet sitt eget bästa än ledaren för Kristdemokraterna, dessa den reaktionära självtillräcklighetens banérförare. Den text som DN debatt införde under Hägglunds signatur bar på påståenden som i kombination med avsändaren inte var annat än häpnadsväckande: "Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. De som under flagg av att företräda minsta lilla påfunna rättviseanspråk har satt upp ett formidabelt minfält av ideologiska teorier […]" rasade Hägglund. Och konstaterade: "För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt?"

Bor det en liten libertarian i Göran Hägglunds bröst? Sannolikt inte. Mer sannolikt bankar en viss fruktan för riksdagens fyraprocentspärr, den som KD allt som oftast dinglat kring i opinionsundersökning efter opinionsundersökning.

Det är synd. För om Hägglund hade menat allvar hade han inte behövt gå över ån efter vatten.

Hans eget parti utgör en representativ provkarta över den sociala ingenjörs-konstens överdrifter. Här några exempel:

I somras varnade Hägglundsjälv för dokusåpornas faror. En åldersgräns på 18 år för deltagande föreslogs och partiet ville ha en "värdegrund" för den här formen av tv-program. Huruvida även en åldersgräns för att titta på program som Big brother, Baren eller Robinson framgick inte.

Innan hon gick och blev folkhälsominister skrev Inger Davidson 2006 en motion till riksdagen för att, som det hette, minska "medievåldets negativa inflytande på sin publik särskilt på barnen" (motion nummer 2006/07:Kr243). Det så kallade videovåldet verkar fortfarande bekymra de kristdemokratiska, när omvärlden trots allt gått vidare och lämnat denna moraliserande återvändsgränd.

Enligt Davidson varen muntlig varning i påannonserna till barnprogram om innehållet var av tveksam halt inte tillräckligt, utan den dåvarande regeringen uppmanades att verka för att en ljudsignal skulle ljuda så fort ett förment negativt påverkande barnprogram skulle visas. Den litterärt bevandrade kan också dra sig till minnes att metoden användes redan i George Orwells dystopi "1984", men då för att kalla tillsig tittare till tv-skärmarna, inte skrämma bort dem.

Vid sidan om barnen, värnar KD också om företagsledarna. För ett par veckor sedan fastslog finansmarknadsminister Mats Odell i Dagens industri att vi under vår ordförandetid måste verka för att skapa ett "regelverk mot bonusar och onödigt risktagande". Hur EU ska reglera vad företag ska få och inte få göra med sina vinster är fortfarande en öppen fråga. Odells partikamrat Ella Bohlin kampanjade till EU-parlamentet med löftet att få till ett förbud mot snus även i Sverige. "Snus är inte vilken vara som helst och måste betraktas ur ett folkhälsoperspektiv", fastslog Bohlin. Vi får se vad hennes partikamrater kan göra med konsumtionen av salt, socker, fett och kaffe. För att inte tala om alkoholen. Men där fastslog partiledaren i samma EU-valrörelse att införselkvoterna skulle ner till den nivå om en flaska per person som rådde före 2004.

Om ovanstående exempel inteskulle räcka till kunde Hägglund kanske också ta tag i KD:s ingrodda motstånd mot aborter, homoadoptioner och samkönade äktenskap. Få frågor kan ju som dessa stå som handgripliga exempel på politiskt som klåfingrig reglering av hur individer ska bilda familj, skaffa barn, när och med vem. Hägglund ger själv uttryck för detta i DN:

"Men riktig frihet innefattar också rätten att slippa få sitt privata liv påpassat och tillrättalagt av finskrittande ideologer."

Ja, eller hur?

Fast i fallet KD liknar den moraliserande gångarten mer galopp än skritt.