Sunt att ifrågasätta

Jämlikhet och rättvisa i vården är värden som är fast förankrade i det svenska samhället. Inte minst eftersom vården huvudsakligen är uppbyggd under de år som retoriskt rättvisetörstande socialdemokrater har suttit vid makten. Fram till nu har s till och med motarbetat vissa alternativ i vården – trots att alternativ berikar mer än urgröper. Men på något sätt har rättvisa i vården för s blivit synonymt med att alla ska få samma vård, nästan oavsett vilka behoven är.

En ny avhandling, som bygger på en genomgång av 600 000 äldres läkemedelsordinationer mellan 1992 och 2002, visar nu att äldre med låg utbildning har fått fler och sämre läkemedel än äldre med hög utbildning. Detta är oroväckande, eftersom fler och sämre mediciner riskerar att leda till biverkningar, eller till och med att de olika läkemedlen motverkar varandra.

"Behandlingen gör ofta mer skada än nytta", sa Johan Fastbom, docent i äldrefarmakologi, i Ekot i går.

Socialstyrelsen ska nu utreda närmare vad skillnaderna beror på.

Redan i avhandlingen slås det dock fast att orsaken till att lågutbildade inte får lika högkvalitativ vård som högutbildade kan bero på att äldre med låg utbildning inte ställer lika höga krav som sina jämnåriga med högre utbildning, men också att läkarna bemöter lågutbildade sämre.

En omskrivning av detta skulle kunna vara att de lågutbildade äldre har kvar sin auktoritetstro och helst inte vill vara till besvär.

Om det är så är det mycket olyckligt.

Men ännu värre är det om bristen ligger hos läkarna.

Det är, minst sagt, upprörande om det visar sig ligga någonting överhuvudtaget i misstanken att läkarna bemöter olika patienter olika på grund av vilka de är. Ett sådant agerande strider klart mot läkaretiken. Och i förlängningen riskerar det att urgröpa tilltron till sjukvården.

Faktum är att alliansregeringen är väl medveten om att patientens rättigheter måste stärkas. En utredning som ser över frågan ska vara klar i december, samtidigt med en utredning om informationsskyldighet om bland annat vårdens kvalitet.

Stärkt rättighetslagstiftning ligger väl i linje med en avsocialisering av synen på individens rätt i samhället. Här finns all anledning för de borgerliga att stå på sig. Det är inte orimligt att samhället och enskilda får möjlighet att kunna ställa ännu högre krav på behandlande läkare än vad som görs i dag.

Rättigheter är en sak, men utan bättre information är de inte mycket värda. Här har dock redan en del gjorts. Den nya Äldreguiden redovisar hur mycket personal det finns på olika äldreboenden runt om i landet, och vilken utbildning personalen har. Trots att betydligt mycket mer information skulle kunna delges allmänheten – som vårdkvalitet och de äldres uppfattningar om den vård de får – så visar Äldreguiden redan nu att vården långtifrån är likvärdig överallt.

Att vården blir högkvalitativ får inte göras beroende vare sig av patienten eller av dennes anhöriga. Besvärliga släktingar får varken vara till fördel eller nackdel.

Alla vårdsökande – oavsett ålder, kön eller bakgrund – måste kunna räkna med att bästa möjliga vård ges. Alltid.