Svartmålningen av en hederlig yrkeskår
Svenskt fiske har under många år drivit frågan om ett uthålligt fiske i Östersjön. Fokus har varit, och kommer att så vara fram till dess man lyckats, på en återhämtning av torskbeståndet. Det skriver Fredrik Lindberg, ombudsman för Sveriges Fiskares Riksförbund.
Torsken intar i Sverige en särställning, särskilt Östersjötorsken. Artdatabanken, som är en institution under SLU, har rödlistat torsken och anser den vara starkt hotad. Miljöpartiet lyckades för några år sedan med det makabra konststycket att få den tidigare socialdemokratiska regeringen att driva frågan om ett ensidigt nationellt torskfiskestopp, trots att EU har en gemensam fiskeripolitik. Det ensidiga stoppet kunde ha blivit verklighet om inte Europeiska kommissionen klargjort för Sverige vad som är möjligt och inte. Gemenskapen fungerade då som en försäkring mot nationella stollerier. Fiskets intressen offrades emellertid på maktens altare av socialdemokratin för stöd från miljöpartiet. Konsekvenserna härav fortlever.
Nu har en ny rapport om torskfisket i Östersjön sett offentlighetens ljus, denna gång från Europeiska kommissionen. Rapporten anges visa på att svartfisket i Östersjön är utbrett och att Sverige näst efter Polen är det land som misstänks för den största andelen svartfiskad fisk. Svenskt fiske välkomnar en på djupet gående och seriös analys av vad som verkligen är fallet vad gäller dessa misstankar. I media sägs nu att över 20 procent av det svenska fisket i Östersjön är svartfiske. Detta är den bild som prånglas ut även om den är totalt felaktig. Rapporten är baserad på inspektioner 2005 och 2006 och innehåller endast teorier om möjligt överfiske. Kontrollerna är så omfattande i nuläget att det hart när är omöjligt att svartfiska, och så skall det definitivt vara. Svenskt fiskes bild av verkligheten är att det inte förekommer något svenskt överfiske av torsk i Östersjön ens i närheten av det som framgår av kommissionens teorier i rapporten. Svenskt fiske har under många år drivit frågan om ett uthålligt fiske i Östersjön. Fokus har varit, och kommer att så vara fram till dess man lyckats, på en återhämtning av torskbeståndet. En enkel incitamentsanalys ger vid handen att incitament för ett svenskt överfiske saknas då kvoterna inte fiskats upp vare sig 2005 eller 2006. Från teori till verklighet är avståndet ibland långt och ibland kort. Vi vågar påstå att avståndet är långt när det rör svenskt fiske och kort när det rör polskt fiske. Svenskt fiske har absolut inget att dölja och välkomnar en riktig analys av vad som är teorier och vad som är verklighet.
Samtidigt som kommissionens rapport florerar i media, givetvis då formulerat såsom en sanning att svenska fiskare över- och svartfiskar, så rapporteras om att sexton halländska fiskare åtalas för att felaktigt ha rapporterat att de fiskat lyrtorsk eller bleka, trots att fångsten i själva verket bestod av torsk. Åtalet avser grovt brott mot fiskelagen. Fråga är här åter om den särskilt skyddsvärda arten torsk. Mediarapporteringen ger vid handen att fiskarna skulle ha gjort fel, men frågan skall nu prövas av Varbergs tingsrätt som skall avgöra om fiskarna i fråga verkligen har förbrutit sig mot fiskeriregleringen eller inte. Fiskarna, precis som alla andra i en rättstat, skall anses oskyldiga fram till dess att annat visats.
Svenskt fiske har sedan länge gått i bräschen för en uthållig och sund förvaltning av alla bestånd. Denna bild har raderats ut till följd av bl.a. det ovan sagda och allmänhetens uppfattning om svenska fiskare kan inte vara god. Detta till trots är den absolut överväldigande majoriteten av svenska fiskare laglydiga och insiktsfulla i vad som behöver göras för att komma till rätta med de problem som finns. Genom att svartmåla hela den svenska fiskerinäringen kommer man inte till rätta med de verkliga problemen.
