Ta debatten med sd

Närmare nio procent av svenskarna kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna om det vore val i dag, enligt nya siffror från Synovate Temo. Analytiker menar att en rimlig bedömning är att partiet landar på strax under fem procent i nästa val. Sifforna är naturligtvis oroande. Men knappast häpnadsväckande.

Av den anledningen deltog Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson häromdagen i TV8. Ett är säkert: partiföreträdarens självförtroende har rakat i höjden i samma takt som kvicksilvret i väljarbarometern. Länge har denne svängt sig med en katt-runt-het-gröt-retorik: med förmildrande ordalag försökt mysa till en i grunden synnerligen osmaklig samling åsikter. Den tiden tycks nu förbi.

I samma program medverkade också socialdemokraternas respektive moderaternas partisekreterare Marita Ulvskog och Per Schlingmann. Men, nota bene, inte samtidigt som Jimmie Åkesson. Ulvskog bad till och med programmakarna om garantier för att slippa träffa Åkesson, ens i korridoren.

Motiveringen? Varje sammandrabbning förlänar partiet demokratisk legitimitet.

Om ett tycks alla - från vänster till ytterhöger - överens: Sverigedemokraternas framgångar springer ur de etablerade partiernas oförmåga att angripa problemen som följer av att en oproportionerligt stor del av de nya svenskarna befinner sig i ett utanförskap.

Sverigedemokraterna är ett rumsrent parti med förutsättningarna att ta i tu med problemen och leverera lösningar, enligt Jimmie Åkesson. Men ingenting ligger längre från sanningen. Partiet företräder ett enfaldens samhällsideal. Bakom partitoppens stundvis putsade fraser döljer sig ingenting annat än samma gamla trötta, fobiska tankegångar.

Därtill är sd:s tankar fullständigt orealistiska. Principprogrammet fordrar omfattande grundlagsändringar av sådant slag att Sverige sannolikt skulle bli uteslutet ur Europarådet. Uppslagen strider mot internationell rätt och demokratins spelregler.

Varför växer ett sådant parti? En viktig förklaring är att Sverigedemokraterna vinner på att framställa sig som det parti som inte räds att säga sanningar. Sådana som etablissemanget inte törs tackla.

Den bilden förstärks när Ulvskog och Schlingmann väljer att endast indirekt bemöta Åkesson.

Tyvärr är det en riktig bedömning programmakarna gör när Sverigedemokraterna tilldelas medieutrymme: de företräder en åsiktsinriktning som vinner mark. Obehagliga, men relevanta. Att som Ulvskog hävda att de saknar legitimitet håller inte - de finns representerade i ett flertal beslutande församlingar, om än en så länge bara på kommun- och regionnivå.

När väl partiets toppskikt sitter i tv-studion måste de demokratiska krafterna använda allt artilleri för att skjuta hål på ballongen. Det är ju bara luft. Jimmie Åkesson har fel och endast i debattsammanhang kan detta ställas bortom varje tvivel. Därför fordras det av personer som Schlingmann och Ulvskog att kavla upp ärmarna och börja bemöta dumheterna.