Tre trilskande tokar
Den svenska ultrahögern försöker att bli salongsfähig. Genom att den nu lyckats värva politiker med förflutet i etablerade partier som centern och moderaterna hoppas de att den vägen skaffa sig en gnutta respektabilitet. Sten Andersson - moderaten som gav nehanderthalhögern ett ansikte - meddelade för två veckor sedan att han går över till det främlingsfientliga och starkt högerinriktade Sverigedemokraterna. Andersson blir partiets förstanamn på riksdagslisten vid valet i höst. Den nyblivne kandidaten - som trots att han i vredesmod över att bli petad från partiets malmölista lämnat partiet behållit sin plats i riksdagen - fungerar därför till allt annat än namnet som Sverigedemokraternas stämma i kammaren. Karl-Erik Nilsson var en gång sjöbopartist tillsammans med Sven-Olle Olsson under slutet av 1980-talet. Därefter blev det spi och där hade han kanske suttit än om inte det hade framkommit att han hade ett minst sagt tvivelaktigt förflutet i nazi-anstuckna grupperingar på yttersta högerkanten. YAs avslöjande ledde till uteslutning ur spi och Nilsson sitter sedan dess som politisk vilde i Sjöbos kommunfullmäktige. För en vecka sedan klargjorde han att han numera tillhör Nationaldemokraterna, en avfällingsgrupp från Sverigedemokraterna. Partiet vill bland annat förbjuda "degenererad konst", anser att bara svenskar kan bruka den svenska jorden och fördömer all sorts familjebildning utöver den traditionella kärnfamiljen. Utomnordisk invandring i allmänhet och utomeuropeisk i synnerhet ska, enligt partiets åsikt, förbjudas. Slutligen så Sven-Olle Olsson, som i onsdags proklamerade att han ämnar medverka på Sverigedemokraternas riksdagslista. Hans nyblivne partibroder Sten Andersson - som med sin fackliga arbetarbakrgrund lyckades hålla hela det moderata partiet som sin gisslan med sina reaktionära utspel och pinsamma uttalanden - fick till slut lämna sin plats på partiets riksdagslista som en följd av moderaternas hittills halvhjärtade ansatser till socialliberal nyorientering. Sven-Olle blev förvisso till slut också utesluten ur sitt centerparti - men först efter centrala påtryckningar. Dock hejdade det inte den stridbare politikern som sonika startade Sjöbopartiet och gick vidare med att försöka grundmura ortens vanrykte som främlingsfientlighetens och den inskränkta självgodhetens hemort. I dag har Sjöbo återtagit sin respektabilitet och drar sitt strå till stacken, som så många andra kommuner i riket, genom att välkomna en handfull flyktingar till kommunen. Högern i Europa är på väg att förändras. Långsamt smyger den in i politikens salonger. I Österrike skapade Jörg Haiders plats i den konservativa regeringen bestörtning i övriga EU. Haider lämnade sin plats, men behöll sitt grepp över sitt populistiska och nationalistiska parti från sin position i delstaten Kärnten. I Norge flirtar sedan länge den ultrapopulistiske Karl I Hagen med norrmännens lägsta politiska känslor. I Danmark har DF, Dansk folkeparti och dess populistiske ledare Pia Kjersgaard, lyckats få Anders Fogh Rasmussens till namnet liberala regering att gå till generalangrepp mot en flykting- och främlingspolitik som i många stycken redan till att börja med är mycket mer restriktiv än till exempel den svenska. Sålunda ska det bli svårare att bli dansk medborgare, för definitivt uppehållstillstånd krävs sju års vistelse i landet och kraven för familjeåterförening skärps. Dock har regeringen mötts av internationella protester inför förslaget att lägga ner det respekterade Människorättscentret, en åtgärd som bland annat föranledde Sveriges invandrarminister att erbjuda centret plats i Lund. I Sverige finns - tack och lov - inga ansatser till ett sådant "utlänningspaket" som DF påtvingat Rasmussens minoritetsregering. Det är också lyckligtvis länge sedan ny demokrati hade tummen i ögat på regeringen Bildt, som inte kunde regera förutan Bert och Ians stöd i riksdagen. Men spåren efter Ny Demokratis härjningar finns dessvärre kvar. I Sverige har debatten blivit hårdare och generositeten mindre. Eftersom integrationen av flyktingar och invandrare fungerar dåligt får också de invandrar- och flyktingfientliga billiga och lättköpta argument att svinga i ett allt mer fientligt klimat. Skåne har som bekant ofta nåtts först av influenser från kontinenten - de goda så väl som de onda. Hit kom folkrörelserna och arbetarrörelsen först, dessförinnan också de rationella jordbruksmetoderna och skiftesreformerna. Men vi har också fått ta det onda med det goda. Nazismen var stark i Skåne på 1930- och 1940-talen. I det akademiska Lund såväl som i det lantliga Färs. I dag försöker avgrundshögern att omgruppera sig. I strategin ingår att värva kända - eller varför inte säga ökända - namn ur de etablerade politiska kretsarna. Sålunda ser vi nu Sverige- och Nationaldemokraterna stoltsera med en Sten Andersson, en Karl-Erik Nilsson, en Sven-Olle Olsson. Den politiska respektabilitet som herrarna Andersson, Nilsson och Olsson eventuellt hade har de genom att liera sig med hatets och missnöjets kolportörer i sin tur definitivt lämnat bakom sig. Möjligen har det skedda det goda med sig att den famösa trion faktiskt äntligen öppet bekänt politisk färg. Förhoppningsvis bara sig själva till förfång och andra till varnagel. Tre politiska tokar tar plats i tokhögern. Vi kommer inte att sakna dem.
