Välgörande ledar(s)kifte

I dag väljs Mona Sahlin till socialdemokraternas första kvinnliga partiordförande. Till och med centerpartiets ungdomsförbunds Fredrick Federley konstaterade i en debattartikel i Sydsvenskan i går att Mona Sahlin är välkommen "också för oss i den borgerliga alliansen, som länge saknat en oppositionsledare".

För första gången sedan landsfadern Per Albin Hanssons tillträde 1928, blir partiledaren dock inte automatiskt statsminister. Sahlin, som faktiskt är sju år äldre än vad Per Albin var vid samma tidpunkt i karriären, får börja som oppositionsledare. I likhet med sin namnkunnige företrädare har även Sahlin klamrat sig kvar i sitt partis övre skikt och till slut kommit tillbaks till den översta positionen. För få hade trots allt för tio år sedan kunnat tro att Mona Sahlin, helt nere för räkning efter Tobleroneskandalen, en gång skulle ta över efter Göran Persson. Så sent som förra sommaren satte också den engelska vadslagningsbyrån Ladbrokes oddsen ett tusen gånger pengarna för det som nu av allt att döma blir verklighet i dag. Några få svenskar lär ha satt varsin tusenlapp på Mona – månntro är de minst lika glada som hon, denna dag. Per Albin Hansson utmanövrerades tidigt ur SSU-ledningen av rivalen Zäta Höglund. När Hjalmar Branting gick ur tiden 1925 fick Per Albin leda partiet, men inte landet som statsminister. Det fick Richard Sandler göra. Det dröjde också fram till 1928 innan Hansson blev partiledare nominellt.

Men där upphör likheterna mellan de två. Förvisso fick partiet ungefär lika många röster 2006 som 1928. Men skillnaden är att Per Albin Hanssons första val som partiledare bara var början på den makthegemoni som kanske bröts först i och med Sahlins företrädare Perssons magplask i höstas.

Per Albin grundlade folkhemmet. Den andra generationens socialdemokratiska ledare, Erlander, Palme och Carlsson, konsoliderade och byggde ut det. Göran Persson blev den första ledaren ur partiets tredje generation. Som det ibland sägs om tredje generationens företagsledare blev det inte så mycket uppbyggande eller förvaltande, utan snarare stagnation och nedgång.

Vad ska då Mona Sahlin, uppväxt under rekordåren på 1960- och 1970-talen ta sig till för att inte upprepa Perssons misstag? Svaret återfinns bland annat i det interna dokument som veckotidningen Fokus i går kunde avslöja. Förre finansministern Per Nuder konstaterade där att partiet länge varit på fel väg i skolfrågan. Än mer uppseendeväckande, men förnuftigt och taktiskt, är Nuders konstaterande att det blir mycket svårt att gå till val år 2010 på ett program med skattehöjningar.

Det är svårt att tro att Mona Sahlin inte helt eller delvis delar Nuders analys. Socialdemokraterna har med rätta kunnat anklagas för maktfullkomlighet. Partiet har till stora delar vuxit samman med staten. Så pass mycket att även den dåvarande borgerliga oppositionen vid det förra partiledarskiftet – omedvetet, ännu men desto mer talande – talade om skiftet som ett skifte av statsminister.

Men det skiftet skedde vid valet i höstas. Och partiet föll mer eller mindre på eget grepp genom att underskatta inte bara motståndet, utan också vad väljarna prioriterade: jobben och skatterna.

När Mona Sahlin i dag tar över ordförandeskapet ser vi förhoppningsvis inte bara en revanschsugen partiledare och oppositionsledare ta över efter en trött och oengagerad Persson. Förhoppningsvis får vi också se en vilja till förändring och förnyelse.

För maktskiften kan av och till göra underverk. Det får vi säkerligen anledning att återvända till i framtiden.