Vanligare än vanligast
Med tanke på opinionsläget borde det vara glada dagar hos socialdemokraterna. Mona Sahlin kan lugnt luta sig tillbaka och invänta valdagen. Men riktigt så muntert är det inte på partihögkvarteret. Sahlin och hennes närmaste framstår som allt annat än segervissa.
Socialdemokraternas vänsterfalang har en tendens att ställa till interna problem. Skutan seglar stadigast om bråkstakarna längst ut till vänster sitter ned. På tisdagen skrev några framstående socialdemokratiska lokalpolitiker ett inlägg på Dagens Nyheters debattsida. Budskapet gick i stort ut på att ledningen inte får låta vänsterkanten sabotera s-politiken. Bland annat handlar det om fastighetsskatten. Lokalpolitikerna, som hör hemma i Stockholmsområdet, är rädda att hotande återställare ska skrämma bort Medelsvensson.
Mardrömsscenariot ser ut som följer: sossarna kräver skattehöjning på skattehöjning (ivrigt påhejade av Lars Ohly) medan medelklassen håller hårt i plånböckerna och röstar borgerligt.
Den socialdemokratiska valförlusten 2006 kan ses från två olika perspektiv. Man kan betrakta alliansens vinst som undantaget som bekräftar regeln. Svenskarna röstade bort Göran Persson, inte socialdemokraterna. Det skulle också förklara varför partiet återhämtade sig så snabbt i opinionsmätningarna. Ett annat sätt att se på saken är att tolka bakslaget som ett bevis på väljarnas ombytlighet. Kärnväljarna är en utrotningshotad art. I fortsättningen får socialdemokraterna finna sig i att med jämna mellanrum bli bortröstade.
För att förstå Sahlins manövrar är det förmodligen det senare synsättet som ger mest utdelning. Den som letar efter s-ledarens ideologiska drivkrafter letar nog förgäves. Precis som hon gjort vanligheten till hennes personliga ledstjärna, går principprogrammet ut på att flyta med strömmen. Sahlin vill i första hand vinna val, ideologin kommer i andra hand.
Hennes socialdemokratiska kritiker ser framgångarna som ett gyllene tillfälle att återupprätta folkhemmet. Klockan ska vridas tillbaka – allra helst till tidigt femtiotal. Problemet med den inställningen är att man underskattar Fredrik Reinfeldt och alliansen. Även om Reinfeldt förlorar statsministerposten nästa val ligger de borgerliga partierna bra till för en comeback 2014. Socialdemokraterna kan inte gärna hävda att Reinfeldt varit en katastrof som regeringschef. Även om det inte ger utslag i partisympatierna så åtnjuter moderatledaren ett någorlunda starkt stöd hos svenska folket.
För Sahlin handlar det uteslutande om mittenväljarna. Socialdemokraterna måste vara ett parti för Medelsvensson. Vanligare än vanligast. Därför är det värt sitt politiska pris att stänga ute vänsterpartiet. Därför är det också viktigare att hålla miljöpartiets Peter Eriksson och Maria Wetterstrand i handen än att försöka göra de egna kritikerna nöjda.
Aftonbladet Lotta Gröning kallar Sahlin för politikens Lill-Babs. Det är en ganska träffande beskrivning. Man behöver inte vara bra på att sjunga för att bli en folkkär artist. Detsamma gäller politiken – det går lika bra att vinna val med som utan politik.
