I alplandet Sverige

Sveriges bästa tennisspelare genom tiderna heter Roger Federer och Schweiz huvudstad är Stockholm. Jag är knappast ensam om att ha mött en amerikansk taxichaufför som blandat ihop de två neutrala länderna i Europa med varandra. Och vem kan skylla dem för okunskap - hur många svenskar kan peka ut North Carolina på en karta över USA?

Lika lätta att förväxla som Sverige och Schweiz varit för utomeuropéer, lika olika har de två länderna varit ekonomiskt. Sverige etablerade en högskatteekonomi med tätt socialt skyddsnät. Lågskattelandet Schweiz byggde en stabil mur till skydd för flyktade mångmiljonärer, bland dem många svenskar, som sökte sig undan sina hemländers skattemyndigheter.

Någon har formulerat det som att Sverige var ett socialistiskt experiment och Schweiz ett nyliberalt. Det är en klar överdrift. Men den väg Sverige valde slog ut allt för mycket av tillväxtmöjligheter för nya företag. I stället för att ta itu med de underliggande problemen dolde vi symptomen genom att devalvera oss ur kriserna.

När Sverige i mitten av 1980-talet genomförde en omreglering av kreditmarknaden var det i sig en nödvändig förändring av ett obsolet system. Men bankerna kunde inte hantera friheten. Privatpersoner och spekulanter fick låna stora belopp till fastigheter och konsumtion. Med hög inflation, bunden kronkurs och rusande priser på fastigheter byggdes en gigantisk tillgångsbubbla upp.

Fastighetspriserna kollapsade och med dem bankernas säkerheter. Med 500 procentiga räntor försökte Riksbanken envist försvara den svenska kronans fasta kurs. Det var en hopplös kamp.

Sverige hade blivit ett ekonomiskt sorgebarn. Saneringsprogrammen som följde var hårda. Arbetslöshet, besparingar i kommunerna och överföring av pensionssystemens tillgångar för att stärka de offentliga finanserna var några av konsekvenserna.

Samtidigt började en ny trovärdighet byggas upp. Med en flytande valuta, en riksbank med ett klart uppdrag att hålla tillbaka inflationen, ett nytt pensionssystem och hårda budgetregler för stat, landsting och kommuner skapades förutsättningar för ett stabilt Sverige.

Det tog tid. Det var tufft. Men när nervösa investerare 2011 söker säkra hamnar för sitt kapital blickar de särskilt intensivt mot två länder: Schweiz och Sverige. Schweizerfrancen är lika populär som guld. Schweizarnas största problem är att trycka så många nya sedlar som möjligt för att valutakursen inte ska stiga för högt och göra det omöjligt att exportera ost och fickknivar.

Sverige brottas med hur en rekordlåg upplåningsränta ska hanteras. Många vill låna ut sina pengar till svenska staten och då sjunker priset - räntan - Sverige måste betala. I veckan gick räntan på en tioårig svensk statsobligation under 1,7 procent, så låga har räntorna aldrig varit.

Finliret i Anders Borgs ekonomiska politik kan diskuteras. Sverige kan utnyttja det extremlåga ränteläget för att i högre grad investera i fysisk infrastruktur, för att bygga bort flaskhalsar i de stora arbetsmarknadsregionerna. Skattestimulanser för entreprenörer är lika önskvärt.

Men mitt i en internationell finanskris, där hela länder hotas av konkurs, handlar debatten i Sverige om vilka skattesänkningar och investeringar som ska prioriteras. Det är en betydligt angenämare situation än att tvingas förhandla med finansvalpar eller internationella institutioner om vilka nedskärningar som ska göras i sjukvård, skolor och pensioner. Efter en regning sommar kan det vara svårt att tro - men det är just nu behagligare att leva i ett Sverige som blandas ihop med Schweiz än ett som förväxlas med Grekland.