"Det man inte dör av härdar…"
Oavsett väderlek. Och jag har aldrig förstått. Inte förrän nu.Varnad av andra med dåliga erfarenheter laddade jag dock med sjösjukepiller från Apoteket och stoppade i fickan. I fall man nu mot all förmodan skulle må lite illa på fisketuren med Mulán.
Rådet att ta tabletterna en timme innan avfart avfärdades dock som riktat till betydligt ynkligare individer än jag.
Aj, vad jag ångrade min hybris. Inte många sjömeter utanför piren började det.
Svetten rinner och kroppen skakar av frossa. Och då är vi fortfarande i lä, retas en av männen i mitt ressällskap.
Men skam den som ger sig. Inte ska jag må illa. Jag har ju en intervju att göra och sitter kvar bredvid mitt intervjuoffer i styrhytten och antecknar febrilt allt han säger. Som för att distrahera min egen kropp.
Det är när besättningen ropar på frukost som allt brister. Doften av ägg, kaviar och nykokt kaffe blir övermäktig.
En timme in på vår 15-timmars båtresa hänger jag över relingen. Så dags att börja sätta i sig piller då!
"Det man inte dör av härdar", tröstar min godhjärtade ciceron för dagen.
En annan av de rutinerade sjöfararna tittar ut till mig i kylan med en flaska vatten. "Viktigt att dricka", upplyser han. Och jag försöker verkligen få lite i mig även om det kommer i omedelbar retur.
Fram emot lunchtid ömmar magmusklerna och varenda organ i hela kroppen känns ut och in.
Och båten hoppar och studsar på alla håll på en gång.
"Det är värst när man har vinden i sidan", hojtar en av grabbarna med sjöben medan han fullständigt oberörd sliter i sitt anletes svett på sin bångstyriga arbetsplats.
Jag skulle vilja vråla "Vänd då", men besinnar mig.
En ofantlig trötthet sköljer över mig. Omtänksamme fiskaren som ser hur jag sitter och nickar till bredvid honom visar vägen ner till kojerna. Jag knävlar mig in i bädden där näsan nära nog skrapar i sängen ovanför. Men jag är på tok för matt för cellskräck.
Min hjälpare hänger diskret en platspåse precis framför näsan på mig och när han släcker ljuset är jag redan i drömmarnas land.
Två timmars sömn – eller snarare medvetslöshet – gör susen på en urlakad lekamen.
Nyvaknad kan jag faktiskt ställa ett par genomtänkta frågor till innan det börjar igen.
Fem timmars hänsynslös karusell återstår och jag slår mig uppgivet ner på batterilådan längst uppe på båten. Grabbar ett rejält tag i staketet – minns apotekarens råd och naglar blicken i horisonten.
Det är nio plusgrader och vattnet slår över mig. Och det är skönt. Kylan får mig att förtränga magkänslan och slå undan den spirande tanken att ge upp och hoppa i plurret. Eller möjligen slå 112 och bli räddad av en helikopter.
Sitter och funderar över vitsen med sjösjuka. Inser plötsligt att jag sitter på en liten båt på ett djupt hav och vet inte vilket håll man borde simma på om jag skulle hamna i vattnet. Inser då att jag mår jäkligt dåligt, men faktiskt inte är rädd. Det är nog därför sjösjuka finns. För att trubba av ovana sjöresenärer.
Så plötsligt syns ett ljus i tunneln. Långt där borta där himmel möter hav syns någonting. Aldrig någonsin har Simrishamns gatljus varit en så välkommen syn.
Ett har jag lärt. Att fiskare är ett alldeles särskilt släkte som frivilligt står ut på en arbetsplats som aldrig är stilla. Och att jag inget annat är än en ynklig landkrabba.
