Annons

Garagerock på Österlen

Simrishamn • Publicerad 27 augusti 2014

D et går inte att komma ifrån. Det är något särskilt med musik och garage. Även om kombinationen egentligen tycks ganska omaka.

I fredags kväll var jag en av de lyckligt lottade som fått plats i Garaget med stort G, alltså det i Hammenhög. På outgrundliga kontaktvägar hade man lyckats få dit en av den svenska rockhimlens mest egensinniga och starkast lysande stjärnor, Jenny Wilson. Efter Malmöfestivalens Posthusscen och en spelning i Hamburg landade hon alltså i Österlens egen lilla undergroundhåla.

Annons

I en timme förförde hon oss med sitt musikaliska ursinne, om inte till tårar så åtminstone till svett. ”En historisk spelning”, konstaterade en av mina saligt leende vänner efteråt.

I lördags kväll bänkade jag mig så i ett annat garage av modell mindre, i en ännu mindre österlensk byhåla. Den lilla träbyggnaden hade rensats fri från sin tidigare bråte för att rymma ett långbord och ett till bordet matchande 50-årkalas.

Eftersom själva festföremålet hör till de mer sångglada distribuerade hon redan före maten sitt förproducerade allsångshäfte. Alla farhågor om armkrok och August och Lotta kom dock ögonblickligen på skam. Det här visade sig nämligen vara ett högst personligt utformat och generationsanpassat allsångshäfte, med allt från ”Let It Be” till ”London Calling och ”Hanna från Arlöv”.

Sång efter sång födde minnen hos gästerna runt bordet, minnen som i sin tur väckte andra, slumrande melodier till liv. Och eftersom vi alla trots allt vandrat ganska olika vägar innan vi hamnade där i garaget blev den improviserade sångsamlingen befriande brokig.

Att två gudabenådade musiker med gitarr och bas dessutom placerats strategiskt vid ena bordsänden höjde sångglädjen ytterligare.

Så vi satt där i nattmörkret och sjöng. Lyssnade på melodier som lockade till både tårar och gapskratt. Klämde i och sjöng fel och försökte igen, eller gick vidare till nästa låt.

Ett musikaliskt givande och tagande som fortsatte trots att lördagen diskret glidit över i söndag.

Hur mycket själva garagebyggnaden spelade in vet jag förstås inte, men helt oviktig tror jag inte att den är i sammanhanget. ”Garagerock” är ju till och med ett vedertaget begrepp på en hel musikgenre, som ger associationer till lika stora delar okomplicerat låtbygge som spelglädje.

Kanske det ändå är något i den där oansenliga och slitna garagemiljön som gör att man släpper efter, vågar ta till sig musiken på ett mer direkt sätt och sänker sina egna prestationskrav? Här finns i alla fall ingen högtidlig inramning som ger själen scenskräck.

Det tog lång tid innan jag kunde somna i den tidiga söndagsmorgonen, med musiken ännu ljudande i medvetandet. Och varje gång jag började sjunka in i sömnen pockade en av kvällens nya melodislingor på min uppmärksamhet.

Något eget garage har jag inte där hemma. Men kanske det går lika bra att bjuda in till musikfest i ett gammalt vagnslider?

INTERNAL INTERNAL
Torun Börtz, torun.bortz@ystadsallehanda.se
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons