Skolvaktmästaren som under stundom klär sig till trubadur...

"Oboj, vilket vackert väder..."

Så fort han fått den 12-strängade gitarren på plats i knäet kommer just den låten farande till Peter Hägg där han sitter hemma på sin terass och poserar nykammad och beklagar att skjortan inte är nystruken. Låtvalet faller helt på plats där i höstsolskenet.

Att hålla i en gitarr utan att fingra på den och låta små trudelutter få luft är nog otänkbart i denne på visor begivne man. Och det är så de flesta österleningar tänker sig Peter Hägg – i vart fall den vuxna delen av befolkningen. För de yngre är han kanske mera den där trevlige skolvaktmästaren som far omkring på flakmoppe.

– När jag sadlade om till vaktmästare och började på skolan trodde jag inte att det skulle vara så roligt att ha så mycket barn omkring mej. Där hade jag fel!

– Det är många roliga kommentarer man får höra på skolgården och ungarna är omtänksamma även om de hittar på hyss ibland.

Säger Peter Hägg som är en sådan som ser barnen. Och han blir glad när de känner igen honom "på stan".

– Jag försöker vara mig själv och inte spela någon konstlad roll. Jag inbillar mig att jag kan hantera det.

Att finnas till för sina medmänniskor är något som han också försöker leva till:

– Om någon står vid vägkanten med huvudet instucket under en öppen motorhuv skulle jag aldrig bara köra förbi. Inte för att jag kan vara näste man som står där utan jag tror att man har till livsuppgift att hjälpa var-andra när man kan. Det tror jag på.

När Peter Hägg ska beskriva sig själv handlar det mycket om att han är en fixare och inte bara när han blir ombedd – vilket han som vaktmästare blir ideligen.

– Jag är nyfiken av naturen och lyssnar av min omgivning och vilka behov som finns.

Säger han för att i nästa andetag liksom försöka mildra det som han tycker låter som skryt. Att förhäva sig är inte hans grej. Kanske inte heller att ta för sig.

Som barn var han mer tillbakadragen och tog inte särskilt stor plats. Han växte upp inom pingströrelsen med en pappa som var musikledare. Hällörad har han förblivit:

– Men jag blev aldrig intvingad i rörelsen, det var helt frivilligt efter en gudsupplevelse som jag hade som barn i samband med att min farfar dog.

1969 blev Peter Hägg döpt i Elimkyrkan i Simrishamn där han är medlem nummer 200!

Musikintresset har han haft sedan han fick sin första gitarr som nioåring. Han fostrades med andliga sånger:

– Det var väl inte alltid så kul att stå och spela på gator och torg men jag fick tidigt lära mig att man ska stå för vad man tror på. Men det var tufft många gånger.

– På en frikyrklig estrad lärde jag lärde mig uppträda inför publik. Det var pappa, polis Ström, bagare Pedersen och elektrolux-Jansson och jag som bildade Sångarbröderna.

I slutet på de tjugo tog han sånglektioner men så kom en tid då hans eget musikintresse fick stå tillbaka; när han bildade familj och de fyra barnen krävde hans tid.

Men så för en tio år sedan – förvisso efter viss tvekan – anmälde han sig till en nationell tävling för tolkningar av Evert Taube. Det gick så strålande bra att han vann uttagningen för Skåne. Och sedan dess har han varit "ute på vägarna":

– Jag fick tillbaks lusten att ägna mig åt berättande sång och gör nu olika program som kombineras med tal och visor.

Han läste in sig på Taube och insåg att framförandet skulle bli så mycket rikare om han kunde berätta om kompositörens liv till fest och söcken. Det har blivit två program med Taube. Nu har han varit i Skånes alla hörns "slott och koja", allt från tillställningar hos pensionärer, på bröllop och begravningar till fester och olika kulturella evenemang.

– Det är en fantastisk känsla att få sjunga för människor som inte själva kan sjunga. När sången går till någons hjärta, det är en rik belöning. Nog är det fantastiskt hur sången kan nå fram och väcka känslor.

– Två eller 200 i publiken spelar honom ingen roll. Alla är viktiga som åhörare.

Säger trubaduren som egentligen ville bli kyrkosångare och som kan röras på djupet av att se en människa med rollator ta sig fram mitt i vinterkylan bara för att få vara med och sjunga sina gamla sånger.

Sådant är stort.

Jea Jonsson

0414-289 97

jea.jonsson@ystadsallehanda.se