Annons

Till häst genom Brösarps backar

Chocko skrittar lugnt sist i raden av fem fuxar. Birgitta Hüllert där framme i täten leder oss ömsom i höjd med trädtopparna ömsom genom dalgångarna. Vi sitter alla uppflugna i sadeln på Haflingerhästar och är på tur i trakterna av Brösarps backar med Österlens Haflinger-ridning.
Simrishamn • Publicerad 8 augusti 2002
Bild: Tomaz Jönsson
Bild: Tomaz JönssonFoto: 

Bilder: Tomaz Jönsson På en av backtopparna ser vi ett filmteam föreviga en av de svartvita korna som kommer att bli riksbekant i smörfabrikens reklam. Vi klättrar uppför och vi klättrar nerför. Vi låter hästarna svalka benen och släcka törsten när vi vadar över Verkeån och efter en uppfriskande galopp invid militärens Dammåkra stannar vi för fika. Hästarna får beta, Birgitta bullar upp med ostfrallor och kaffe medan vi andra häpnande betraktar utsikten. - Den gula pricken där borta är vår gård, säger Birgitta och pekar på en fläck långt borta i allt det böljande gröna. Med på turen rider Agneta Forslund-Jönsson, rutinerad ryttare, Frida Sandgren, en ung hästtjej och Ulrich Nitsch, som blev ryttare i kavalleriets tjänst. Vi är en ganska typisk grupp som rider på tur. - Man ska vara minst 12 år och kunna rida lätt, säger Birgitta. Hon leder själv grupperna som aldrig är större än sex ekipage. Tankarna på att starta någon form av hästverksamhet väcktes hos Birgitta någonstans mellan andra och tredje barnet. Dittills hade hon jobbat med barn för att tjäna sitt uppehälle, men nu ville hon hellre lägga den energin på sina egna barn. Att ha ridningen som jobb skulle också innebära att hon verkligen skulle få fortsätta att rida, trots den växande familjen. - Dessutom bor vi ju ganska fint, säger Birgitta. Man kan knappast annat än att hålla med. En gammal gård med korsvirke i uthusen, kullerstenar på gårdsplanen och en sanslös utsikt över det böljande landskapet runt Brösarps backar med havet i horisonten. Vilken hästmänniska skulle motstå frestelsen att ge sig ut på tur här? Turridning på islandshästar finns lite varstans på Österlen. Men islänningar var inget som Birgitta ville satsa på. - Det är ju ett helt annat sätt att rida och jag för gammal för att lära mig något nytt. Och halvblod går bara sönder, säger hon. Ett tag klurade hon istället på Basjkir-hästar, men i rasboken fann maken Bengt Åkesson vad de sökte. Haflingern. En österrikisk stark häst med 135 till 150 centimeter i mankhöjd. Under första världskriget avlade man på mindre Haflingerhästar för att få fram hästar att dra kanonerna med i skyttegravarna. En lugn och okomplicerad ras fylld av arbetslust, enligt beskrivningen. Familjen for till Jämtland där en turridningsfirma satsat på Haflinger. De gillade vad de såg. Bengt har sina kontakter i Österrike och att hitta en Haflingeruppfödare gick lätt. I december i fjor anlände de första av de godmodiga fuxarna till Ravlunda. De är åtta idag och den nionde är på väg. - Hela vintern och våren har vi och vänner till oss ridit hästarna i naturen för att de skulle vänja sig, förklarar Birgitta. Somliga har vi själva ridit in också. Ett par månader har turridningen varit igång. Turistsäsongen börjar gå mot sitt slut, men Birgitta hoppas att intresset ändå håller i sig. - Många av de som kommer är tjejer som ridit när de var unga och nu funderar på att återuppta ridningen. Det är de som kommer flera gånger. - Sen är ju naturupplevelsen något alldeles speciell här. Till hösten planerar Birgitta även att starta handikappridning. En rejäl ridpaddock står redan färdig.

Robert Jönson robert.jonson@allehandasyd.se
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons