Leif lämnar Flora efter 37 år

SJÖBO. Han sätter upp affischerna i ur och skur runtom i Sjöbo. Han säljer både biljetter och godis i den marmorklädda foajén. Han släpper in i salongen med de blå stolarna. Och sedan är det han som kör filmen, byter rullar på de två projektorerna och ser till så ljudet funkar som det ska.

Om man går på bio i Sjöbo är det svårt att undgå Leif Larsson – sedan biograf Flora startade om i kommunens regi för ett drygt årtionde sedan har han i princip skött bioverksamheten själv, och det är 37 år sedan han började som biomaskinist.

Men nu har han bestämt sig för att sluta och om några veckor visar han sina sista filmer på Flora.

– Jag är ju bara 77 år, säger han och ler.

Fast det är inte åldern i sig som är orsaken till att Sjöbos egen biomaskinist bestämt sig för att sluta, utan snarare det förestående bytet till digital teknik – efter att Leif Larsson i början av oktober kör två visningar av Jägarna 2 stänger bion för att åter­igen öppna senare i höst – med en ny helt digitaliserad utrustning och nya biomaskinister.

– Det nya systemet har jag ingen lust att försöka lära mig. Är det något jag inte gillar så är det datorer och yuppienallar, säger Leif Larsson – som fick tips om ett extraknäck som biomaskinist via arbetsförmedlingen för 37 år sedan, när han letade nytt jobb efter att Sjöbo Bruk sagt upp personal.

För en sann filmälskare som Leif Larsson – som när han var ung och bodde i Malmö kunde gå på två filmer samma kväll – var chansen att bli biomaskinist en dröm som blev verklighet. Och efter att ha lärt upp sig och gått bredvid den dåvarande maskinisten tre månader utan lön fick Leif Larsson sitt biomaskinistcertifikat.

Sedan des har han hunnit vara med om upp- och nergångar i biobranschen, ägarbyten och ett par perioder då Flora varit stängd. En speciell tid var när Ebbe Gilbes Sjöbodokumentär ”Så går ett år” – där Leif själv figurerar – hade premiär i slutet på 80-talet. Det var mitt i uppståndelsen kring folkomröstningen om flyktingmottagandet och premiären på Flora var en stor händelse.

– Vi hade premiärvisning en fredagskväll med oss som var inblandade och särskilt inbjudna gäster, med en jättefest på Gästis efteråt, och sedan var det vanliga visningar för Sjöbobor och andra i helgen. Och visningarna var fullsmockade – med 300 platser i salongen som det var på den tiden, minns Leif.

2002 fick Leif Larsson kommunens Kulturpris för arbetet med att få igång Flora igen i kommunal regi. Diplomet har han satt upp bakom kassan. Och i den lilla kontorsskrubben innanför finns många fler minnen – teckningar som barn som gått på Knattefilmklubb gett till Leif, tidningsklipp från premiärer och jubileer och mycket mer.

Fast Leif Larsson har minnen av Flora som sträcker sig mycket längre bak i tiden än bara alla år som biomaskinist. 1939 när han var fem år såg han sin första film, Pinocchio sittande i knäet på sin mamma, på den då alldeles nyöppnade biografen. Och som barn handlade det mesta i livet om att få ihop de 55 öre som krävdes för en matinée eller 90 öre för en kvällsföreställning.

– Man var ju helt tokig i att gå på bio, det var det enda nöjet som fanns i Sjöbo då, säger Leif Larsson.

I början hade Flora konkurrens – från byns första biograf Mitra på Lilla Norregatan. Med stenhårda träbänkar, kokskamin och en enda projektor klarade sig Mitra dock inte så många år efter att Flora invigts. Fast den nymodiga lyxen på Flora kunde krocka med verkligheten i Färs på 40-talet.

– Det här med de stoppade sätena. När drängarna ute från landet hade varit på bio hände det att det var fullt med loppor i stolarna.

Nu är lopptiden sedan länge borta, snart ska bion bli digital och Leif Larsson kommer att kunna se på bio från en bekväm fåtölj i salongen istället för upp­ifrån projektorrummet.

– Jag kommer nog att komma hit och kolla hur det går med den nya tekniken, säger Leif som håller med YA:s reporter om att han borde vara kvalificerad för livslång fribiljett.

Men ett par saker är han helt säker på att han inte kommer att sakna.

– Alla snusskrottarna på gatan utanför ingången! Och så ska det bli skönt att slippa gå runt i Sjöbo i regn och snöstorm och sätta upp affischer.