Nummer 146021 sa adjö till Sjöbo

SJÖBO

"Ni kan vara de sista som får se ett levande nummer."

Sioma Zubicky kavlar upp sin vänstra skjortärm. Han går runt bland åttorna och niorna på Florabiografen och visar upp sex intatuerade siffror på sin underarm.

– Jag var nummer 146021 som kom till Auschwitz, berättar Sioma Zubicky.

Han har hunnit bli 81 år gammal och åldern är anledningen till att gårdagens föreläsning sannolikt var den sista i Sjöbo.

– Man ska aldrig säga aldrig, men åldern börjar ta ut sin rätt. Om jag inte kommer hit fler gånger är det för att jag inte orkar, säger Sioma Zubicky. I Sjöbo har han varit en återkommande besökare. Många gånger de senaste åren har han berättat för högstadieungdomarna om sin tid i koncentrationslägret.

Om tillfångatagandet, den vidriga tågresan, hur han skildes från mamma och lillebror och de mardrömslika åren i lägret.

Eleverna är så rastlösa som man brukar vara i högstadiet och en del har svårt att sitta still och hålla tyst. Men när Sioma Zubicky berättar om "duscharna", som användes för att gasa ihjäl kvinnor, barn, äldre och svaga, kan man höra en knappnål falla i lokalen.

Berättelserna är fasansfulla, men Sioma Zubicky är inte bitter. Tvärtom använder han mycket humor i sin framställning och han får ofta eleverna att skratta.

– Han är rätt så cool faktiskt, säger en kille som en stund tidigare suttit och sovit i bänkraden. När eleverna får chansen att ställa frågor handlar det mest om hur det var i lägret. Vad han åt, vilka arbetsuppgifter han fick och vilka de allra värsta upplevelserna var. En flicka frågar hur upplevelserna i lägret påverkat Sioma Zubickys liv.

– En positiv effekt är att jag inte hatar någon. Nazisterna har straffats nog eftersom de bär på så mycket hat, om jag också hatat hade nazisterna vunnit. Jag har också lärt mig att leva för dagen, vilket också där mitt råd till er. Vi vet aldrig hur länge vi lever, säger Sioma Zubicky.

Andreas Mårtensson

0416– 192 14

andreas.martensson@allehandasyd.se