Alvi minns när ljusen åter tändes i Köpenhamn
Det är maj 1945 och Alvi Nilson är 18 år. Nyheten om att det är fred i Europa går från mun till mun. I Malmö, där tösen från Stora Herrestad går i handelsgymnasium, blir folk på kontoren som tokiga. De klipper sönder papper och häller ut bitarna genom fönstren.
– Det var en glädje utan all gräns. Vi var så uppspelta. Folk tjoade och skrattade och dansade.
På kvällen går Alvi och hennes kamrater arm i arm förbi konsulaten i Malmö. De stannar och sjunger och ropar. På alla beskickningarna kommer folk ut på balkongerna och vinkar. Utom på den tyska. Där är det alldeles mörkt.
På natten går Alvi upp på takterassen till huset på Ribersborg där hon bor.
– Då tittade man ut över havet och såg när det tändes i Köpenhamn. Alvi klappar sig på bröstet och blir tjock i rösten. År av mörkläggning var äntligen förbi.
– Förstår du? Det var något speciellt. Den synen tänker jag på varje gång jag hör Sten-Åke Cederhöks När lyktorna tändas på andra sidan bron. Det var så fantastiskt.