Fredric Piper går i pappas fotspår

I ett hörn blickar en imponerande kungsörn med utspärrade vingar ner över verksamheten och i fönsterkarmen står en radio på låg volym. Skrivbordet är belamrat med papper och via datorskärmen följer den nytillträde direktören utvecklingen på räntemarknaden.

- Nej, Nisse... Kom här! Han gillar nog inte kameran, säger Fredric Piper, som en förklaring till att vår fotograf blir utskälld av hunden. Steget från tanken till handling är inte speciellt långt och Nisse hamnar under armen på husse och bärs helt sonika ut under den tid som Allehanda är på besök. Det är mindre än en månad sedan som bolagets styrelsen valde Fredric Piper till pappa Carls efterträdare till posten som verkställande direktör. Med en magisterexamen i ekonomi från Stockholms universitetet i bagaget är han nu högste chef för de 28 anställda och för ett aktiebolag som förväntas omsätta 50 miljoner kronor 2008.

Fredric Piper förvaltar därmed Skånes största privata egendom. Det handlar om 13 000 hektar - eller 1,5 procent av Skånes yta - uppdelade på Högstad och Christinehof. Förvaltningsbolaget driver jordbruket, köper skog på rot, ansvarar för skogs- och landskapsvård och förvaltar fastighetsbeståndet.

Fredric Pipers resa till vd-stolen har dock inte varit spikrak. Som Ystadsbo var det närmast en självklarhet att han också en tid provade på handboll. Det blev IFK Ystad och han var med och förde upp laget från division 2 till elitserien. Karriären fortsatte därefter under studietiden i tyska Duderstadt och senare också i elitserieklubben IFK Tumba.

- Jag kunde nog inte satsa hårdare än jag gjorde på handbollen. Däremot hade jag kanske önskat att jag fått en bättre utväxling av den satsning jag gjorde. Jag hade inte uthålligheten och talangen för att lyckas hela vägen, säger han och skrattar. Carl Piper har under lång följd av år gjort sig känd som en ivrig förespråkare av miljövård och hållbar utveckling. Bolagets hemsida uttrycker ideologin så här: "För oss är en levande landsbygd, ett öppet odlingslandskap, biologisk mångfald och välvårdade kulturmiljöer en genomtänkt investering som kommer att ge avkastning för generationer framåt".

En ideologi som Fredric Piper anammar och som han haft sedan lång tid tillbaka. Ett specialarbete i gymnasiet handlade om världshaven och människans påverkan. Intresset kom också att återspeglas i den kandidatuppsats som han ägnade åt miljörevision. Pappa Carl har självklart spelat en roll i den värdegrunden, menar han.

- Jag är lika påverkad av min mamma, som jobbar med något helt annat, som jag är av min pappa. Men när det var dags för uppsats så hade jag hjärtat här hemma och tankarna på uthålligt företagande och att allting inte måste vinstmaximeras. Det finns annat i livet också. Det blev de lite mjukare delar i redovisningen, säger han.

Sannolikt är det också den värdegrund som gjort att han avancerat från suppleant i bolagsstyrelsen, via en ekonomichefsroll till det yttersta operativa ansvaret för bolaget på mycket kort tid. Som vd kommer han också att hantera intresset för att leta alunskiffer och naturgas i Sydöstskåne. Idéer som lanserats av i tur och ordning av Oelen AB i Gärsnäs och den multinationella oljejätten Shell.

Oberoende av om det handlar om alun eller om naturgas ser Fredric Piper inte gärna att exploateringen blir en del av framtiden för Skåne och Österlen. Andra mjukare och hållbarare värden bör ligga till grund för sydöstskåningarnas inkomster, menar han.

- Den miljön ska kunna finnas tillgänglig för människorna. Det handlar också om agrala näringar. Det känns som om det är kärnan och det människor sysslat med relativt länge. Å andra sidan är det på grund av gruvdriften vi har det vi har i dag här på Högestad. Det är en svår fråga. I hjärtat är jag emot planerna och det kommer i konflikt med det värden vi slår vakt om här. Men sen måste man ju vara stor i sinnet och försöka se hur de tänker och deras möjligheter att skapa något, säger han. Framtiden för Högestad och Christinehof handlar för Fredric Piper i första hand om förvaltning av de egendomar som finns. Med det sagt lägger han till behovet av en försiktig och balanserad förräntning av kapital och egendomar.

- Min pappa har varit extremt duktig på det. Det gäller att inte driva fram för stora vinster. Vi måste också återinvestera i det som ger något på lång sikt. Självfallet måste vi som företag vara så effektiva som möjligt. Samtidigt måste vi ha en fingertoppskänsla för vad naturen behöver. För mig handlar det om att skapa förutsättning för dem som arbetar med det på företaget, säger han.

Det handlar om att skapa möjligheter för djur- och växtlivet runt de marker där spannmålet växer. Samtidigt med återskapandet av exempelvis våtmarker ska gården fortsätta ge vinst.

- Vi har samtidigt mycket kvar att göra och är långt i från något miljöföretag. Vi driver ett konventionellt jordbruk och vi är beroende av kemikalier. Det är en del av balansen för att vi ska kunna få kapital över för att återinvestera i marken. Kanske har vinsterna hittills varit mer samhällsekonomiska än företagsekonomiska, säger han fundersamt.

Avkastningskravet ligger generellt på fem procent, vilket betyder att varje satsad krona ska ge fem öre i vinst. Jämfört med många aktiebolag är det ett blygsamt krav från ägarna. Handlar det om investeringar i våtmark är vinstkravet noll. Samtidigt erhåller Högstad och Christinehof årligen sex miljoner kronor i jordbruksstöd från EU. Något som gör det enklare att uppnå plus i resultaträkningen.

- Det skulle bli tufft om stödet försvann. Vi försöker göra oss mindre beroende av det. Men ska vi göra det vi gör, så måste vi få bidrag också. Det skäms jag inte för. Vi gör samhällsekonomisk nytta och då tycker jag att vi ska ha betalt för det också, säger Fredric Piper.