Gösta räddade fångar ur de tyska koncentrationslägren

Gösta Andersson var 30 år vårvintern 1945. Han delade sin tid mellan att jobba hos Persöner i Ystad och att ligga i beredskap. När Röda Korset kom till hans regemente i Hässleholm var han intagen för omskolning och skulle lära sig att köra gengasbil.

Men det var ingenting som lockade Gösta Andersson. Han var utled på hela beredskapen med en massa dötid och meningslös exercis. Därför tackade han ja när han fick frågan om han ville åka med Röda Korset ner till Tyskland.

– Jag tyckte det var mer mening med det än att lära sig köra gengasmotorer. Jag ville komma ifrån till varje pris.

Att uppdraget kunde vara farligt tänkte han inte på.

En vecka senare, dagen innan avresan, fick Gösta Andersson veta att han var antagen som chaufför. Det var i början av mars. Han fick sju sprutor, bland annat mot gulsot och difteri. Sedan var det dags att åka i väg.

– Då var jag mer död än levande. Det var nästan som om jag var sövd. Jag fick den sista sprutan i Padborg vid tyska gränsen. Alla andra hade haft en vecka på sig, men jag fick alla sprutor på en gång. Det tog flera dagar innan jag var på benen igen och kunde göra något, säger han.

Resan söderut gick via Malmö och Köpenhamn till Odense. I Tyskland passerade de sedan Flensburg och Kiel.

– Där var allt bombat och fördärvat. Det syntes inga människor någonstans. Då gjorde man sig ju fantasier om vad vi kunde möta i framtiden, säger Gösta Andersson.

Röda Korset hade förvarnat deltagarna om att de kunde få vara med om hemska upplevelser.

I kolonn fortsatte man till Fried-richsruh, några mil från Hamburg, där man slog läger.

Innan avresan hade alla bussarna målats vita med röda kors och svenska flaggor enligt en överenskommelse med de allierade.

– De skulle ta hänsyn till oss. De var nere och nosade på oss ibland med flygmaskinerna, men när de såg att det var vita bussar brydde de sig inte om oss, säger Gösta.

Tyskarna var inte sena att dra nytta av detta. Gösta berättar om Gestapomän och officerare som kom åkandes i fordon som också målats vita med röda kors.

Gestapomän med långa skinnrockar övervakade hela Röda korsaktionen. En Gestapoman åkte med i varje buss och i lägret fanns 40 SS- och Gestapomän inkvarterade i två tält.

– Inställningen till tyskarna var låg, men man fick aldrig visa den. Vi kunde inte ha en dialog som var negativ, de förstod varenda dugg, säger Gösta. I det krigshärjade Tyskland var det svårt att få tag i mat, men svenskarna hade så de klarade sig. Intendenturen hade med en pluton med kokvagn och fältbakugnar och det fanns gott om medhavd proviant. Greve Folke Bernadotte, vice ordförande i svenska Röda Korset, hade också kommit till lägret och låtit alla köpa 1000 cigarretter var. Det var hårdvaluta som skulle hjälpa dem att ta sig fram.

Uppgiften i Tyskland gick i första hand ut på att ta hem danska och norska fångar. Därefter skulle man ta hand om fransmän, polacker och övriga som släpptes. De vita bussarna körde ut till olika läger och hämtade fångarna och körde dem till koncentrationslägret Neuengamme nära danska gränsen. Målet var att skydda fångarna från fronten. Efter hand som Röda armén ryckte fram österifrån tömde tyskarna sina läger och tvingade ut fångarna på så kallade dödsmarscher. De fick gå längs vägarna tills de stupade.

Gösta Andersson minns inte vilket koncentrationsläger han kom till första gången, men han minns känslan.

" Den var grym, säger han.

Utanför lägerporten stod en tysk pojke i 13"14-årsåldern iklädd en Gestapouniform. På mössan hade han ett märke med en dödskalle och två korslagda ben och i handen ett automatvapen.

Själva lägret var fullt av löss och kackerlackor och sjukdomar. Fångarna hade inte tillgång till vatten så att de kunde tvätta sig eller dricka.

– Det kan var och en räkna ut hur de mådde. Det första gröna som slog ut där, det åt de. De plockade upp nässlor och sån't och tuggade på.

När de första fångarna lämnades av i Neuengamme gav svenskarna dem var sin ask cigarretter för att de skulle klara sig.

– De kunde få vad som helst av fångvaktarna för det.

Dygn efter dygn körde bussarna mellan olika läger och Neuengamme. 20"30 fångar fick plats i varje fordon. Men ofta var det fler som ville med.

– De trängde sig fram. Det var hemskt att köra ifrån den flocken, det var ju tio gånger fler som ville med, men vi hade inte plats, säger Gösta.

Alla transporter gjordes på natten för säkerhets skull.

Några lyktor kunde man inte ha tända när man körde.

– I helsike heller. Vi fick krypa fram.

Allra tydligast minns Gösta Andersson sin sista resa.

– Vi fick till uppdrag att köra och hämta 60 stycken norrmän i Waren i norra Tyskland. Men när vi kom fram var det inte 60 norrmän, utan det var 60 stycken franska politiska fångar som de hade inhyst där. Dem skulle vi lasta och köra till ett läger 8"10 mil norr om Berlin.

Under resan ner tvingades man stanna var tjugonde minut för att låta fångarna gå ut i skogen och uträtta sina behov.

– De hade dysenteri och var fördärvade i magen. I jämförelse med den gröna natur som Gud skapat fick vi se vad Hitler kunde göra. Fångarna såg ut som vissna buskar vid sidan om de gröna granna grenarna. Som vissna träd. Lägret norr om Berlin låg vid ett stort flygfält. Hela området var fullt av bombkratrar.

– Flygande fästningar hade varit där och dränerat hela stället. Det var inte mer än 30"40 meter mellan kratrarna.

Där skulle fransmännen släppas av. Det var villkoret för att vita bussarna skulle få ta med sig de norrmän som arbetade med att fylla igen kraterhålen på flygfältet.

– Det var ju hemskt. Norrmännen blev ju överlyckliga, men vad fransmännen kände…, säger Gösta.

De sex chaufförerna hade alla med sig var sin "tegelsten", ett matpaket, ifall de skulle komma på avvägar. Nu gav de sina matpaket till norrmännen och fick bevittna hur de delade knäckebröden och de sex smörpaketen i 60 delar.

– Det var en mycket intressant händelse. Den har fastnat helt i skallen på mig. I andra fall när fångar fick något stack de i väg och gömde sig för de andra för att få vara i fred, annars blev det slagsmål, säger Gösta.

Norrmännen lastades in i bilarna och så körde man i väg mot Neuen-gamme. Efter några mil såg chaufförerna ljuspunkter som segnade ner från himlen. Det var engelsmän och amerikanare som släppte ljusbomber. Sen flög de över de upplysta fälten för att se om det var några tyska militärer som försökte förflytta sig i skydd av mörkret.

Röda Korsets fordon gömde sig under de nyutslagna löven i en allé och man bestämde att alla skulle ta skydd i ett dike.

Men Gestapo sa att fångarna inte fick lämna bilarna på grund av flyktrisken. Först när chefen från Sverige sa ifrån gav de med sig.

Reportaget fortsätter på nästa sida

Fortsättning från föregående sida

Tillbaka i Friedrichsruh fick Gösta Andersson och några andra i uppdrag att köra med varor till Lübeck. När de hade lossat kom ett telegram om att de skulle fortsätta till lägret Ravensbrück och hämta fransyskor.

Gösta Andersson lämnade sin plats bredvid kamraten och chauffören Erik Ringman. Där satte sig i stället löjtnant Gösta Hallqvist. Medan Hallqvist och Ringman och de övriga tomma lastbilarna åkte till Ravensbrück körde Gösta Andersson i stället Hallqvists bil, som var lastad med medicin, till danska Padborg.

Det kanske räddade hans liv. När kolonnen som leddes av Hallqvist var på väg tillbaka från Ravensbrück med kvinnor av olika nationalitet attackerades den av ett allierat jaktplan. Chauffören Ringman dödades omedelbart och löjtnant Hallqvist sårades svårt. Flera av passagerarna dödades och sårades också.

Gösta Andersson var kvar i Padborg när han fick veta vad som hänt. Dagen innan hade han tagit hand om ett brev till Ringman från hans trolovade. Gösta tänkte att han skulle överlämna det när de sågs igen.

– Men dagen efter ställde de upp oss och sa att nu har en av våra kolonner blivit anfallen och beskjuten.

Några fler resor till koncentrationsläger gjorde inte Gösta Andersson. Vita bussarnas uppdrag var i princip slutfört. Valborgsmässokväll 1945 landsteg han i Malmö och åkte vidare till Hässleholm där plutonen upplöstes. Någon hjältebehandling var det inte tal om.

– Ha! Nej, när vi kom fram fick vi ta av oss militärkläderna, ta på de civila och åka hem, säger Gösta.

Under tiden i Tyskland hade han fått 2,50 kronor om dagen första månaden, och 5 kronor om dagen andra månaden.

– Men vi gjorde det inte för pengarna. Vi trivdes med våra uppdrag, vi kände på oss att vi gjorde något nyttigt för alla stackars människor som drabbats av det som Hitler ställt till med.

Året efter åkte Gösta Andersson med Röda Korset till Budapest med mat och kläder till de ungerska barnen. Samma år blev han uppkallad till prins Carl, ordförande i svenska Röda Korset, och fick medalj på bröstet. Han fick även ta emot danska, norska och polska utmärkelser.

Han vill inte själv göra någon stor affär av sin insats och tänker inte ofta tillbaka på det som varit. Men när jag ska gå är han orolig att hans drömmar ska komma tillbaka igen.

– Efter resorna till Tyskland hade jag mardrömmar i flera år. De handlade om att jag var i livsfara, men jag klarade mig alltid.

Fotnot: Gösta Hallqvist återhämtade sig från sina skador och lever än i dag " med splitter kvar i huvudet " i Ystad.

Fyra plutoner från Hässleholm$p>

Detachementet som åkte till Tyskland från Hässleholm bestod av tre sjuktransportplutoner med 12 bussar vardera och en transportpluton med 12 lastbilar. Varje pluton bestod av 16 fordon: 12 bussar/lastbilar, två motorcyklar, en lastbil och en personbil.

Dessutom hade man med sig en intendenturpluton samt tross med kock, stabsfordon och verkstads- och sjukvårdsutrustning.

Vita bussarna/Bernadotteaktionen$p>

I slutet av andra världs-kriget genomfördes den så kallade Bernadotteaktionen, en hjälpaktion som leddes av den svenske rödakorsledaren Folke Bernadotte. Enligt Svenska Röda Korsets beräkningar, från år 2000, befriades omkring 15 000 koncentrationslägerfångar genom aktionen, men siffrorna har varierat mellan 19 000 och 30000.

Planerna på en svensk Röda korsexpedition kom från Norge, Danmark och judiska organisationer. Heinrich Himmlers massör förberedde Bernadottes förhandlingar. Dessa ledde till att danska och norska fångar kunde föras samman i koncentrationslägret Neuengamme nära danska gränsen.

Efter en tid fick Bernadotte även tillstånd att rädda judiska kvinnor av olika nationalitet från olika läger, främst ett i Ravensbrück.

På senare år har hjälpaktionen varit föremål för debatt. Diskussionen har bland annat rört hur många av de som räddades som var judar, att Röda Korset transporterade fångar från Neuengamme till andra läger för att få plats med skandinaver, samt Folke Bernadottes roll i aktionen.

Källa: NE

Läs Röda korsets egen utredning av Bernadotteaktionen på ww.redcross.se under rubriken Om Röda Korset: Historia.