Han var en av krigsseglarna

Han började tidigt fiska tillsammans med sin far och sina bröder. De gick mellan de ryska och tyska konvojerna som sökte sig till minfritt vatten.

– De ryska konvojerna gick så nära oss att våra båtar höll på att slå runt. Far ramlade över bord en gång, berättar han. Jag hade två kompisar som också fiskare. De gick bort och ingen hittade någonting efter dem.

När han gick till sjöss sedan tänkte han inte så mycket på riskerna. Det hände olyckor vid fisket också. Många ville gå till sjöss för krigsriskersättningen innebar att sjömän tjänade förhållandevis bra.

Men först fick han göra sin militärtjänst i flottan. Han hade då redan mönstrat på en båt.

– När jag fick inkallelsen till flottan rev skepparen itu den. Nästa gång vi kom till Trelleborg stod två furirer på kajen och tog mig. Jag hade fått med mig två flaskor från båten så när vi kom till Karlskrona var furirerna fulla men det var jag som åkte fast. 1942 kom Per Gustavsson ut. Då mönstrade han på s/s Utö som gick med malm från Oxelösund, Piteå eller Luleå till England och Tyskland. Senare seglade han med Grängesbergsbolagets båtar på Narvik. Många sjömän ville inte segla i malmbåtar för de sjönk som stenar om de blev torpederade eller gick på en mina.

– Men man tänkte inte så mycket på det då. Det kunde man inte.

Per Gustavsson började som mässgrabb, sedan blev han lämpare, obefaren eldare och slutligen eldare. Han håll sig kvar i steambåtarna så länge det gick. Men det hade sina nackdelar. Steambåtarna var för långsamma för de flesta konvojer så de lämnades åt sig själva. Konvojerna med sin jagarbevakning seglade ifrån dem. Men Per Gustavsson hade tur. Han var varken med om att bli beskjuten eller torpederad.

– Jag mönstrade av s/s Laxen i Halmstad för att åka till Stockholm och gå ombord i en annan båt. På nästa resa sänktes Laxen med man och allt. Mina föräldrar trodde jag var ombord så när jag ringde hem klagade min far över att jag inte hört av mig. Men jag visste inte att hon var sänkt.

Det kunde ta två veckor att lossa malmen i England. Kranarna strök med i tyskarnas bombningar så malmen lastades i korgar som sedan lyftes med båtens egna vinschar.

– Ingen jobbade över på lördagen. Då skulle engelsmännen ha sin fotboll. Vi jobbade från sju på morgonen till sjutton-arton, även söndag. Men man var fri hela natten mellan lördag och söndag. Då glömde man allting.

Om en sjöman mönstrade av i Storbritannien eller i USA under kriget så fick han inte vara i land mer än två veckor. Sedan var det bara att mönstra på igen.

Båtarna gick mörklagda under hela kriget. I skansen, där besättningen bodde, fanns karbidlampor och en spis. Varje kväll kontrollerade chiefen, maskinchefen, att allt var släckt. Minsta ljusstrimma kunde dra till sig ett anfall från flyg eller ubåtar.

– Men det var kamratligt. Alla höll ihop som ler och långhalm, även skepparen. Vi var tre eldare ombord. Om en saknades kunde inte båten gå. En gång satt jag för länge på en pub. Då blev det förhör och avdrag på lönen. Första gången Per Gustavsson mönstrade på var hyran (lönen) 70 kronor i månaden plus mat och logi. Som lämpare hade han 150 kronor i månaden och som eldare 250 kronor. Semester fanns inte utan en sjöman kunde få ett par dagar till godo genom att jobba över.

– Att segla på Tyskland var ungefär som på England. Engelsmännen väntade utanför och sänkte en båt om dagen. Däcksfolket stod i stäven och varnade för minor. Många båtar jag har varit i har gått under. Fortfarande ligger jag på nätterna och tänker tillbaka.

Men det var inte bara flygbomber, torpeder och minor som hotade. På många ställen, till exempel vid Kielkanalen låg vrak. En del utmärkta, men många inte. Utanför Kielkanalen seglade en båt på ett vrak, trots att vraket var utmärkt. En dansk som stod på bryggan fick svetsas loss. Ett annat fartyg som Per Gustavsson mönstrat av sänktes i Pentland Sound, vid Orkneyöarna. Det enda som hittades var ett kylskåp som stått uppe vid skorstenen.

– Jag har tänkt många gånger att tyskarna var för djävliga mot folket. Om de sänkte en båt tog de inte upp någon ur besättningen. De bara gick förbi.

– Det är mycket jag inte berättade för far och mor. Då hade de sagt, du går inte ut mer.