Hur reagerade du på terrorattackerna?
Åke Ohlsson:
Tisdagen den 11 september 2001 sitter Åke Ohlsson på kontoret och diskuterar affärer med en av leverantörerna. Vid lunchtid sätter han igång tv:n. Kanalen sänder direkt från New York.
– Bilderna från New York kommer jag aldrig att glömma. Vi blev förtvivlade, både jag och leverantören. Scenerna vid World Trade center var fruktansvärda. Man kan nog säga att de etsades fast i hjärnan för all framtid, berättar Åke Ohlsson.
När den första chocken lagt sig gick tankarna till kompisen på Manhattan.
– En gammal klasskamrat bodde nära World Trade center och han befann sig mitt i kaoset den här dagen. Men det gick inte att ringa, det var helt omöjligt att komma fram. Så småningom fick jag tag på hans föräldrar som lugnade mig och sade att allt var okej.
Åke Ohlsson reser mycket i jobbet. Ofta till USA. Efter den 11 september 2001 har allt förändrats, menar han.
– Det är omständligare att flyga, längre väntan på flygplatsen, man påminns hela tiden om den 11 september.
För tio år sedan jobbade Åke Ohlsson fortfarande på familjeföretaget Bo Ohlsson i Tomelilla. I dag driver han Ohlssons basar och bosättningsaffär i Ystad.
Lina Andersen:
– Jag kommer exakt ihåg hur min mamma utbrast "Shit, nu har det hänt värsta grejen i USA". Först fattade jag inte alls vad det handlade om, men allt eftersom man hörde mer och mer förstod jag hur förskräcklig det hela var. Jag minns det som i går.
Tommy Hansson:
– Man lade allt annat åt sidan och följde nyheterna. Man ville veta vad som hänt och varför. När jag kom in satt min fru och tittade på tv. Då flög ett plan till in i den andra byggnaden. Det var overkligt och det tog tid innan man kunde förstå allt.
Robert Svensson:
– Jag tjänstgjorde inom det militära i Kosovo och bland oss fanns flera amerikaner. Jag minns att alla amerikaner samlades. Jag hade mitt liv i militären och kände hur hela hotbilden förändrades. Det var en känsla av overklighet.
Anna Thott:
– Jag var på min arbetsplats i Svedala. Det var bara jag och en medarbetare kvar på jobbet. Vi hörde på radion vad som hänt och sprang omkring och letade efter en tv. Jag minns att jag tänkte att tredje världskriget brutit ut och att jag borde vara hemma hos mina barn.
Eva Fristedt:
– Jag satt framför tv:n hela dagen. Först trodde jag att det inte var verkligt. Det kunde inte vara på riktigt. När det visade sig vara verklighet blev man chockad. Det var mycket omskakande att se direkt på tv när saker hände vid World trade center.
Maj-Britt Norman:
– Jag kommer ihåg att jag såg det på tv och att det var väldigt obehagligt. Jag tänker på det då och då, men det händer ju så mycket annat. Men det datumet fastnade verkligen.
Jeanette Schön:
– Det var fruktansvärt och så overklig, jag trodde först att det var film. Jag är fortfarande rädd, kan titta efter väskor speciellt när jag är ute och reser. Och när jag var i Berlin gick jag inte upp i höga byggnader.
Jenny Lindén:
– Jag gick i skolan när det hände, var 17 år, och vi blev lediga resten av dagen. Det tog lång tid innan det sjönk in. Man blir ständigt påmind om det, men jag är inte orolig.
Lena Alebo:
Jag minns att jag bodde i Simrishamn. Jag hade varit ute och när jag kom hem stod både tv och radio i gång. Men man var väldigt upprörd. Sen satt vi tillsammans framför tvn hela dagen. Jag minns hur allting annat blev förminskat den dagen.
