Inga-Gretas vardag präglades av kriget

De tre polsk-judiska flickorna kom till Ystad våren 1945 efter att ha hämtats från koncentrationsläger med vita bussarna. De internerades på Österportskolan, där Inga-Greta lärde känna dem.

Kriget löper som en röd tråd genom Inga-Greta Rudolfsons barndom. Hon var nio år när hon hörde Mariakyrkans klockor larma om att andra världskriget brutit ut. Sex år senare kom hon cyklande på Stora Östergatan upp mot kyrkan när hon såg några personer komma med en löpsedel som det stod FRED på med stora bokstäver.

Då vände Inga-Greta på cykeln och cyklade tillbaka hela vägen till Österportskolan där de polsk-judiska flyktingarna bodde.

– Det är fred! Det är fred! Det är fred! ropade jag hela vägen. Flickorna var de första som fick veta, säger Inga-Greta.

Den där dagen i september 1939 när kriget bröt ut förstod Inga-Greta Rudolfson egentligen inte vad det betydde när kyrkklockorna plötsligt började ringa. Hon skyndade snabbt hem till mor där hon fick veta att det satts upp plakat på kyrkporten om allmän mobilisering och att hennes egen far var inkallad. Föräldrarna förklarade vad kriget innebar.

– Man skulle hålla tyst, och man fick inte säga till någon vad man pratade om hemma.

Rädslan var stor att det man sade en dag kunde vändas emot en om en främmande makt ockuperade Sverige. Med en pappa som var inkallad och en mamma som var chef för Röda Korsets kvinnliga sektion i Ystad kom Inga-Gretas vardag att präglas av kriget.

Hennes pappa låg i beredskap i ett av forten i Sandskogen.

Dit cyklade Inga-Greta och hennes mamma ut varje söndag med en kaffekorg. De fick inte komma för nära havet. Stranden var avspärrad med spanska ryttare (ställningar med taggtråd). I stället turades de inkallade männen om att gå upp i skogen och dricka kaffe med sina familjer.

På vägen hem från skogen passade Inga-Greta och hennes mamma på att plocka lingon- och blåbärsris som de torkade till te hemma i ugnen. Det gällde att ta tillvara på allt.

Även på vintern blev det turer till skogen, då för att plocka kol, koks och torv som passerande bilar hade tappat.

– Och vi hämtade kottar som man kunde elda med.

Det var kallt hemma i lägenheten, och även om bara ett av de tre rummen var uppvärmt när Inga-Gretas far var inkallad var det ont om ved och bränsle.

Eftersom många män låg i beredskap och det saknades arbetskraft gick Inga-Gretas mamma och andra Röda Korsare in och jobbade ideellt på lasarettet under kriget. Det blev också en del extra arbete för Inga-Greta. Hon hjälpte sin mor att hacka, gallra och ta upp betor. Alla som tog sin an ett land betor fick extra socker- och kaffetilldelning.

Inga-Greta plockade även ärtor hos Bongs i Ystad och hjälpte till i fabriken. Ungdomarna fick putsa bläck till konservburkar och pilla bort dåliga ärtor från bandet. En höst när Inga-Greta var 12 år minns hon också hur ett helt gäng från skolan blev ledigt för att plocka potatis på Högestad gods.

Inga-Greta var med i Ungdomens Röda Kors. Föreningen blev flitigt anlitad av det vuxna Röda Korset. Under kvällar och nätter vintern 1942 placerades ungdomarna ut på gator och torg som sårmarkörer. I famnen hade de plakat som klargjorde om de hade tarmarna utanför magen, brutna ben eller skottskador i ryggen.

– Då skulle de komma och ta hand om en. Man fick antingen åka på en cykelbår mellan två cyklar eller på en vanlig bår som de kom bärande med. Vi tyckte det var spännande.

Kylan gjorde att barnen bara fick vara ute två timmar åt gången. Sen träffades de hemma hos Inga-Greta på Klostergatan 14 A och drack varm choklad och åt smörgåsar.

Samma år, 1942, evakuerades Inga-Greta till Österkorsberga i Småland under två månader tillsammans med andra barn.

– De räknade väl med att om det skulle bli en invasion så skulle det bli härifrån. Skåne var ju väldigt utsatt. Här finns ju inga berg eller så, säger Inga-Greta.

När kriget led mot sitt slut hjälpte Inga-Gretas mamma till att ta hand om koncentrationslägerfångar som kommit med de vita bussarna från Tyskland. Det var polska kvinnor som fick en tillfällig fristad i Österportskolans gymnastiksal, Bollen och Östra skolan i Ystad.

Inga-Greta kommer i håg första gången hon såg flyktingarna.

– De var magra och de var smutsiga. Man tyckte att det var rent förfärligt att de fick ha det så.

Kvinnorna fick kläder " främst overaller " som Röda Korset samlat in, samt mat och dryck. Inga-Greta fick ett särskilt förhållande till tre unga judiska flickor i hennes egen ålder. Efter krigsslutet minns Inga-Greta hur två av flickorna, som var systrar, hittade sin mamma på ett annat läger i Kristianstad. Innan hade de trott att modern var död.

Inga-Greta kunde inte leka med flickorna, men de talade mycket med varandra.

– Vi stod på var sin sida om de spanska ryttarna. Vi stod utanför, och de inne, och så pratade vi tyska.

Men om sin tid i koncentrationslägret ville flickorna inte berätta.

– De var väldigt tystlåtna när det gällde det.

Det var inte bara flyktinglägren och stranden som var avspärrade under kriget. Även hamnen omgavs av spanska ryttare. Inga-Greta minns en dramatisk natt när ett vrak skulle sänkas i hamninloppet för att hindra en främmande ubåt från att ta sig in. Påbud hade gått ut om att alla Ystadsbor skulle stanna inomhus för säkerhets skull.

– Men det var det så mycket folk ute på Hamngatan att man inte kunde komma fram, minns Inga-Greta.

Ransoneringen hörde också till vardagen. Läderbristen gjorde att barnen fick ha skor med träbottnar, ungefär som trätofflor, och när Inga-Greta behövde ett nytt cykeldäck fick familjen vända sig till kristidsnämnden för att få extra tilldelning.

I samma hus som Inga-Greta bodde, i hörnet Hospitalsgatan-Klostergatan, låg Zikoriafabriken där det gjordes Zikoriakaffe, ett surrogatkaffe.

– Mor drack helst "surr" hela veckan, bara hon fick en rejäl kopp riktigt kaffe på söndagen, säger Inga-Greta. Ransoneringen höll på lång tid efter kriget. När Inga-Greta åkte på skolutbyte till Köpenhamn 1947 fanns det varken kaffe eller nylonstrumpor i grannlandet.

– Vi kunde köpa oss in på National Scala med ett halvt kilo kaffe och gå på restaurang Wivex, som var Köpenhamns finaste restaurang, för två nylonstrumpor.

Anna Maria Erling

0411-557846

Anna.maria.erling@allehandasyd.se