Svea, 92, har kastat ankar

– Jag kan stå här i fönstret och titta hem. Jag kan se garaget och en del av huset, säger Svea Andersson. Sedan en dryg månad är hon installerad i sitt nya hem på äldreboendet Ankaret i Skillinge. Några utflykter till huset på Kaptensgatan har ännu inte blivit av.

– Det är för kallt ännu. När det blir varmare ska jag ta mig dit med rullatorn.

I fyra år kämpade Svea Andersson för sin rätt till en plats på särskilt boende. Socialnämnden ansåg att omsorgsbehovet kunde tillgodoses av hemtjänsten och fick stöd i förvaltningsdomstolen, dit hon överklagat nämndens beslut. Men Svea Andersson gav sig inte, utan gick vidare till nästa instans.

I mars i år var kampen över. Kammarrätten körde över både socialnämnd och förvaltningsdomstol och beslutade att Svea Anderssons begäran om en plats på särskilt boende var befogad. Kort därefter kom erbjudandet om en plats på Ankaret.

– Men jag kunde ju inte flytta med en gång. Jag var tvungen att städa upp lite hemma först, så vi bestämde att jag skulle flytta den 1 april.

Rummet på Ankaret är personligt inrett med många blommor och Svea Anderssons egna möbler. På väggarna hänger egenhändigt sydda broderier och foton på dottern Rosmari, barnbarnen och barnbarnsbarnen.

– Ingen av dem bor i närheten, men de kommer då och då. Jag känner ett par som bor här sedan tidigare och resten får jag lära känna efterhand. Jag är nöjd; man ska inte begära mer än man anser att man har rätt till. Och min systertös Doris som bor på en gård härintill ställer upp för mig mycket. Det är jag jätteglad för.

Saknar sin vän

Den största förändringen, tycker Svea Andersson, är att hon tvingats lämna sin papegoja Nick i samband med flytten. Inga djur får följa med till äldreboendet, och Nick bor numera tillsammans med andra bevingade vänner i en voljär i Höörtrakten.

– Han får flyga fritt i en stor inhägnad, så han har det nog bra. Det gick inte att ta med honom, och det får jag ju acceptera. Men jag saknar honom, säger Svea Andersson med sprucken röst.

– Jag fick honom för 30 år sedan när min man Allan dog. Nick var min partner, mitt sällskap och den enda jag hade. På morgnarna sa vi godmorgon och om kvällarna sa vi godnatt. När vi åt, hade han sin egen bricka med samma mat som jag. Han åt vitlök, torsk, matjessill - allt som jag åt. Pantofflorna skalade han själv med näbben.

Svea Andersson har förstört ryggen och händerna under ett långt yrkesliv och håller värken någorlunda stången med hjälp av morfinplåster. Under många slitsamma år arbetade hon på sillafabriken i Simrishamn. När Svea svingade kniven flög filéerna genom luften med blixtens hastighet, och än i dag är fisk favoriten på tallriken.

– Jag älskar fisk i alla former. Kokt torskhuvud som man flår invändigt och kokar med ättika, lök och salt, det är riktigt gott att slicka, säger hon med glimten i ögat.

– Jag har alltid tyckt att kött är svårt att svälja. Falukorv är det värsta jag vet, och det får vi här. Jag vill ha pantofflorna för sig och en rejäl sås för sig och fiskeriet för sig, men här är allt ihoprört till rena svinaröran. Jag äter det förstås; jag är ingen kostföraktare. Men jag brukar be om barnportion.

Med prunkande rabatter och ett frodigt grönsaksland var Svea Andersson i sin krafts dagar i stort sett självförsörjande på vitaminer och blomsterfägring. Trädgården på Kaptensgatan var ett riktigt praktexemplar, intygar vännen och grannen Stig Söderberg, som hjälpt Svea genom hela överklagandeprocessen.

– Min svärson har hjälpt mig med potatisen de senaste åren. Men i år sa jag till honom att fräsa upp landet och låta det ligga. Man får lämna allt, konstaterar Svea Andersson.

"Det enda rätta"

Trots hemlängtan ångrar hon inte sitt flyttbeslut.

– Det var det enda rätta. Jag trivs här och kunde i vilket fall inte klara mig själv längre. Jag kände mig otrygg och behövde ringa efter hemtjänsten varje natt för att gå på dass. Ibland kunde det dröja en timme innan någon hann komma. Här ringer jag på klockan och får hjälp med en gång.

Att finna sig i tidens gång är inte alltid lätt, tycker Svea Andersson. Emellanåt förbannar hon sin hjälplöshet och längtar till tider som flytt.

– Laga mat och baka, det var jag perfekt på. Förutom fiskeriet har jag jobbat på lantbruk, mjölkat, plockat jordgubbar - ja, allt. Men nu har jag kommit till punkten i livet. Det är bara att acceptera, det blir såhär när åldern tar ut sin rätt.

Men än lever husmodern i Svea Andersson. I frysen i det nya rummet ligger stora påsar med kanelbullar som systerdottern Doris bakat efter Sveas recept. Stig Strömberg får på inga villkor lämna Ankaret utan ett bidrag till eftermiddagsfikat med hustrun.

– Ta flera. Åtminstone sex ska du ha, säger Svea Andersson och trycker bestämt påsen i hans hand.