Ann-Louise Olander: Ge oss användbara råd om skärmtid, eller ge oss inga alls

Leksak efter leksak slängs i golvet och mamman ser förtvivlad ut. Hon sneglar på barnet, på sin mugg med kallnande kaffe – och på sin mobil där i skötväskans ytterfack. Men så sneglar hon också på mig, som hon kanske tror ska döma. Jag tänker att jag borde säga något. Förklara att några minuter med de färgglada Babblarna i filmformat då aldrig gjort mina egna barn något ont. Men jag hinner inte. Hon har gett upp och är på väg att lämna lokalen. Kvar står muggen på hennes plats. Kvar finns behovet av den stunds avkoppling som hon garanterat gjort sig förtjänt av. Och jag kan inte låta bli att undra, om det var såhär Folkhälsomyndigheten hade tänkt.

Det har gått några veckor sedan de där rekommendationerna gällande skärmtid presenterades, vilka bland annat anger att barn under två års ålder inte bör ha någon sådan alls. Fortfarande utgör de ett hett samtalsämne, på såväl föräldramötet som under lördagsmiddagen hos vännerna. Och fortfarande kan jag inte låta bli att reta mig. Över att denna sorts ”goda råd” alls pumpas ut, men framförallt att de lägger ribban på en nivå som mest riskerar att skapa stress och dåligt samvete hos en stor skara redan hårt pressade föräldrar.

Missförstå mig nu rätt. Jag anser absolut inte att barn bör spendera hela sin vakna tid stillasittande i skärmarnas sken. Jag har hört om det växande problemet med närsynthet hos unga. Jag är införstådd med att nätet är fullt av hål som på sina ställen leder rakt in i usla saker. Och jag vet att barn behöver frisk luft, rörelse, bra mat och en god natts sömn. Men grejen är att de behöver det som finns i den digitala världen också. Det är där som sjuåriga dottern på egen hand hittar uppslag till pyssel, nya lekar och tokiga hyss. Det är där som nioårige sonen söker svar på sina aldrig sinande frågor och hänger med vännerna som bor på annat håll. Det är där som vardagen år 2024 till stor del håller till.

För mina egna barns del bör de enligt Folkhälsomyndigheten inte spendera mer än maximalt en till två timmar framför en skärm varje dag – på fritiden. Användandet av Ipads i skolan räknas märkligt nog bort, trots att ingen hänsyn tas till vad exakt samma verktyg nyttjas till på hemmaplan. Men hur som helst, maximalt en till två timmar. På vanliga vardagar går det kanske an. Med visst undantag för fredagsmyset, där det kan behöva spolas lite genom både Bäst i test och Fångarna på fortet. Inte minst om det också slösas tid på en stunds surfande innan programmet dragit igång. Men under helger och lov? Allra helst i den mörka period som vi just nu rör oss mot. Den rekommenderade skärmtiden räcker knappt för en film ens. Och detta alltså oavsett vad barnen vill titta på eller hur mycket de redan lekt, läst och härjat med kompisar. Snacka om ypperligt tillfälle att lära våra ungar vad ”alla över en kam” verkligen betyder.

Nej, i den här familjen bereds då Folkhälsomyndigheten ingen plats i soffan. Bland annat för att jag själv trots idogt tv-tittande som liten faktiskt aldrig ådragit mig några fyrkantiga ögon. Men också för att jag anser att vi inte alltför snävt bör begränsa våra barn. Speciellt inte i sånt som vi längre fram ändå inte kommer att äga någon kontroll över i deras liv. Vad jag hellre slår ett slag för är att vägleda, stötta och rusta dem för en framtid som med säkerhet kommer att innebära ännu mer skärmtid än vad vi har idag. Att sträva efter en tillvaro i balans med rörelse kontra vila. Att försöka skapa en vardag som på lagom vis går ihop. Och inte minst – att låta en slutkörd mamma med gott samvete använda de medel som står till buds för att i lugn och ro kunna avnjuta en mugg med varmt kaffe.