Annons

Det kan bli himmel, det kan bli helvete...

Sport • Publicerad 21 januari 2005

Det gick galet i Portugal. Ska det gå illa i Tunis... igen? På söndag trycker vi på startknappen för en ny epok i svensk handboll. En ny VM-turnering ska spelas, nya begåvningar ska presenteras och tas till våra hjärtan. Och så får vi väl se vilken spelmodell vi får sätta tänderna i när nu gurkburken är stängd och slängd. Visst blir lite konstigt att inte se Bengt Johansson begära time out i ett pressat läge, samla sina spelare, putta luggen åt sidan med pekfingret, vända sig mot Lövet och på mullrande halländska undra: "Vad gör vi?"

En del kommeratt vara sig likt. Tomas Svensson i målet är en överlevare. Spelevinken Johan Pettersson ute till höger finns kvar och kommer troligen att springa sina sista ruscher i blågul tjänst. Stefan Lövgren kommer att bära den våtaste tröjan. Mikrofonpreparerade Patrick Ekwall kommer att sitta på huk bakom den svenska bänken. Detta har varit några av många fasta inslag under de år som handbollslandslaget varit vårt mest segerrika och folkkära landslag.

Annons

Men nu blåserförnyelsens vindar över svensk handboll. Ingemar Linnéll heter han, kaptenen som ska ta ut färdriktningen. Det är han som som fått uppdraget att skänka ära och berömmelse åt svensk handboll och vinna tillbaka de medaljer och den status som laget tappade ungefär samtidigt som bäst-före-datumet gick ut på Wislander, Olsson, Lindgren och kanske Johansson själv.

Vid EMi Slovenien för knappt än ett år sedan satt jag själv och lyssnade till Bengt Johanssons ord vid hans sista presskonferens i ett stort mästerskap. Det var en märklig tillställning, en blandning mellan vemod och lättnad.

Det var braatt Sverige bytte förbundskapten, det kunde ha gjorts tidigare. Ingenting kan ta udden ur det Bengt Johansson uträttat för svensk handboll – ingen kommer heller att vara i närheten av något liknande – men på slutet blev det lite gaggigt och förutsebart. Under EM i Slovenien matchade han laget stundom på ett svårbegripligt sätt och vägrade att ge bättre motståndare den kredit de förtjänade. Kroatiens målvakt Sola kallade han för pajas. Rysslands målvakt Lavrov, som knäckte Sverige, gav han inte mycket för. Det finns spelare i det svenska laget som berättat att träningarna efter förbundskaptensbytet präglas av ett högre och mer allvar än de gjorde tidigare.

Det "nya" Sverigeär svårbedömt, det kan bli himmel, det kan bli helvete. Förväntningarna ska inte vara alltför stora, men potentialen finns och i truppen ryms en intressant mix av talang och rutin. Jag hoppas att Stefan Lövgren skruvar upp sig till världsklass, det är ett måste. Tomas Svensson verkar ha fällt ut sina armar och ben likt en vårblomma efter en tid i dvala. Kim Andersson blev troligen avväpnad i tullen på flyg-platsen i Ljubljana för ett år sedan, den fruktade bössan och skotten hade han i alla fall inte med sig in i EM-arenorna. Det är viktigt att Kim får ut all den kraft som ryms i kroppen. Parhästen Jonas Larholm är enormt begåvad och visade i World Cup att han i sina bästa stunder redan är en världsspelare.

Ystads bidrag, Sebastian Seifert, ser i första hand ut att konkurrera med Ljubomir Vranjes. Han är inte lika tekniskt fulländad som Vranjes, inte lika kvick, har inte lika korta ben och inte samma låga tyngdpunkt. Men viljan är minst lika het, passningarna bättre och samspelet med linjen mer utvecklat. Sebastian Seifert är ett fullgott alternativ för Ingemar Linnéll.

Det börjar på söndag, mot Australien, och YA-sportens Jan Andersson finns redan på plats i Tunisien. Följ hans dagliga VM-rapporter.

* * *

Hamnade framförtv:n i går och följde Eurosports sändningar från Australian Open. Joachim "Pim-Pim" Johansson hade vunnit första set mot spanjoren Feliciano Lopez, när sändningen bröts för att ge plats åt dammatchen mellan den ryska mediamagneten Maria Sjarapova och kinesiskan Li Na. Matchen hade inte ens börjat, likväl fick vi följa ryskan i omklädningsrummet, när hon gick och kissade, när hon bollade in. Det var kriminellt gjort av Eurosport.

Så småningom riktades kamerorna på nytt åt mötet mellan Pim-Pim och Lopez. Vilken oerhörd fajt det blev mellan den spanska matadoren och det skadade bytet. Trots svåra smärtor i benen släpade sig svensken runt på arenan, så tapper, så hjältemodig, så ovillig att ge upp. Pim-Pim förmådde inte springa ett steg i femte set utan sträckte sig efter bollarna och försökte fånga in dom med sin enorma räckvidd.

I tjurfäktningblir alltid slutet lika blodigt som brutalt för den sårade. Jag satt länge och väntade på att Johansson skulle gå samma öde till mötes.

Annons

Så blev det inte.

Efter nästan fyra timmar, tre massagebehandlingar och 38 serveess stod svensken som segrare.

38 serveess.

Jag är glad om jag sätter ett. På en hel sommar.

Joachim Johanssonhar fått mig att förknippa Pim-Pim med något annat än ask karameller med hallonsmak, som jag alltid njöt av som barn.

Frågan är om jag inte njuter lika mycket av Pim-Pim som vuxen.

Segerns sötma smakar alltid bra.

Jan Ohlsson

SAXO
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons