Annons

På lördag krävs det en vaken förbundskapten

Sport • Publicerad 27 januari 2005

Sverige har vunnit tre av fyra VM-matcher, är vidare i turneringen, och tar på måndag steget in i mellanrundan. Positivt och hoppfullt?

Inte särskilt.

Annons

Segrarna har kommit mot klena nationer som är långt i från handbollens världstopp. I går vann Sverige enkelt mot ett Japan, som är mer underhållande än effektivt. Tabas makalösa bowlingsskott rakt upp i krysset i den andra halvleken är turneringens enskilda höjdpunkt så här långt. En hel handbollsvärld föll som käglor för det skottet.

Enda gången det hettat till för svensk del så här långt i VM-turneringen var i onsdagens möte med Spanien ? och då klappade laget i genom på ett besynnerligt sätt.

Det fria fallet mot Spanien – 16–8 blev 26–33 – är det värsta jag sett ett svenskt handbolls-landslag råka ut för. Rutinerade spelare som Stefan Lövgren, Martin Boquist och Ljubomir Vranjes var inte mycket att hålla i handen när det blåste som värst. Ingen var beredd att ta ansvar.

Ändå fanns den minst lyckade svensken i Sfax inte ens på planen.

Han stod alldeles intill. Handlingsförlamad. Paralyserad. Oförmögen att stoppa VM-turneringens största ras. Sverige förlorade den sista kvarten med smått ofattbara 4–16.

Nye förbundskaptenenIngemar Linnéll var mannen som skulle slagit till bromsarna när matchen skenade i väg men han gjorde inte ett dyft för att den åter skulle svänga över i svensk favör. Nästan in i absurdum matchade han en uppställning som så tydligt inte fungerade; där spelarna hade tappat allt i fråga om kreativitet och självförtroende.

Det var frustrerande att se Linnélls coachning av laget mot Spanien, när det för första gången brände till i VM -turneringen. Han borde ha beordrat niometersspelarna att sluta med sina meningslösa bolleveranser till Marcus Ahlm på linjen, det fanns inte några framkomliga vägar. Spanjorerna hade slagit en järnring runt Ahlm, vilket Sverige borde ha dragit nytta av i andra delar av anfallszonen.

Det värsta av allt var ändå att Linnéll hade fel spelare på planen. Det fanns illavarslande tecken redan i den första halvleken, när 16–8 blev 16–14, och redan där kunde förbundskaptenen passat på att kontrollera dagsformen hos herrarna på bänken.

Det är inte alls säkert att Jonas Larholm eller Sebastian Seifert hade kunnat få stopp på ett spanskt lag som det stundtals var världsmästarstuk på. Men att ge succémännen från World Cup sammanlagt noll minuters speltid, det är så nära ett tjänstefel man kan komma som förbundskapten.

Ingemar Linnéllhar gett ett sympatiskt och kunnigt intryck sedan han tog över efter Bengt Johansson och i bland känns det som att förväntningarna på hans delvis nya lag varit lite för stora. Men i onsdags begrep jag ärligt talat inte ett dugg av vad karlen gjorde eller, rättare sagt, inte gjorde. Och försvarstalet efteråt, att han på förhand hade bestämt sig för att satsa på en uppställning, är lika obegripligt. Att bestämma sånt i förväg skapar bara låsningar när man har i uppdrag att snabbt kunna bryta mönster, skifta spelare och byta taktik.

Annons

Mot Japangick det som på räls, men det var en motståndare som bokstavligt talat var ett nummer för liten. Ska Sverige bli en faktor att räkna med i fortsättningen i den här VM-turneringen måste det bli poäng i lördagens sista gruppspelsmatch mot världsmästaren Kroatien. Det är en ruggigt svår uppgift. Helst krävs att Sverige permanentar det spel man presterade i 25 minuter mot Spanien; samma nitiska försvarsinställning, samma målvaktsspel, samma kontringsspel, linjespel och skytte.

Samt en lite mer vaken förbundskapten.

* * *

Slutligenhar jag alltid undrat vad man får om man korsar en Toyota med en Skoda.

Nummer fyra i det japanska laget gav mig svaret.

Toyoda.

Jan Ohlsson

SAXO
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons