Per Christiansson svårt sjuk i cancer: ”Är införstådd med att jag kan dö”

Artikeln publicerades den 22 juli.

Det sjuder av liv vid Jaktens minigolfbana i Ystad Sandskog. Solen skiner och det är tydligt att restriktionerna kring corona har lättat. Golfspelare samlas i små kluster vid banorna, familjer äter våfflor vid kafébord och nya turister anländer i en strid ström från campingen. Det är semester. Folk skrattar.

I ett hus bara några meter från aktiviteterna sitter den förre stjärncyklisten Per Christiansson i sin favoritfåtölj. Han har bott i huset i 31 år och uppskattar varenda sekund i det. Från balkongen på andra våningen kan han höra havet, fågelkvittret och njuta av en svårslagen utsikt. Kanske är alla sinnliga intryck, de små detaljerna i tillvaron, just nu viktigare än de någonsin har varit för Per Christiansson, vars liv har präglats av att jaga framgång. Både som cyklist och affärsman.

Samtidigt som samhället håller på att öppnas upp från virussmittan dras Per Christiansson med hälsoproblem som inte går att lösa med en vaccinspruta. Hans sjukdom hade inte kunnat undvikas genom social distansering eller sprit på händerna.

Förra våren diagnostiserades Per för en mycket ovanlig form av cancer. Huvudtumören sitter vid urinblåsan och metastaser har upptäckts i kroppen. Sammanlagt har han gått igenom fyra operationer, den senaste för bara en månad sedan, när han tvingades operera bort sex-sju centimeter av sin ena lunga.

Det senaste året har bestått av en kamp med den kropp som genom åren har skänkt honom så mycket ära och berömmelse. Tillvaron har präglats av läkarbesök och smärtor, av operationer, strålning och cellgiftbehandling. Effekten av behandlingen har varit begränsad, snarare har motgångarna kommit slag i slag, och dagen före intervjun drabbades han av en blodpropp i ena benet.

– Detta är långt ifrån över. Antingen dör jag eller så dör jag inte. Det är egentligen inga konstigheter, säger Per Christiansson.

I rummet finns även läkaren Anders Evander och författaren Susanna Alakoski. Båda tillhör Per Christianssons ”innersta krets” och är, utanför familjen, hans två närmaste vänner. Gång på gång under vårt långa samtal hyllar han sin vänner. Anders för hans förmåga att förklara medicinska termer och olika läkarbesök. Susanna för all klokskap och alla samtal. De hade ett kärleksförhållande under ungdomsåren, Per och Susanna, men det är länge sedan förälskelsen övergick i en livslång och djup vänskap.

– Det är ytterst, ytterst få människor som jag har förtroende för och som känner till min situation. Därför har Susanna och Anders närmast blivit överbelastade av mina problem det senaste året. Jag har kunnat ringa klockan 2 på natten och alltid har de funnits där för mig, dygnet runt. Deras stöd och vår vänskap har varit ovärderlig och avgörande, säger Per, som direkt också lyfter fram sin familj.

– Mina barn Fredrik och Louise, min bror Johan och hans sambo Kathleen. Jag har ett fantastiskt stöd av dem.

I början av 2020 var Per Christiansson en 58-åring i fysisk toppform. Bland dagsrutinerna fanns en cykelrunda på mellan fem och sju mil, inte sällan i kombination med löpträning i sanden och ett dopp i havet utanför huset.

Men efter en av många tidiga cykelturer genom Ystad – han älskar att cykla när resten av staden sover – kände Per att allt inte stod rätt till i kroppen. Den reagerade inte som den brukar göra, han mådde illa och var trött. Per kontaktade den pensionerade överläkaren Anders Evander som hjälpte honom att slussas rätt inom sjukvården och få adekvata undersökningar.

Den aggressiva och mycket ovanliga cancertumören – färre än tio personer i Sverige drabbas varje år – satt vid urinblåsan.

Per tog emot beskedet med en enorm stridsvilja. Vinnarskallen aktiverades. Det var ännu ett motlut att ta sig uppför, ännu ett berg att forcera. Det hade han gjort förut.

– När jag var mitt inne i den tuffa tvåmånadersbehandlingen förra året sa jag till Anders Evander, att ”fan Anders, om ett år, i maj 2021, ska jag baske mig simma till Bornholm och tillbaka”, säger Per och gör en konstpaus.

– Men så blev det inte.

Som cyklist gick Per sin egen väg. Tränade hårdare än alla andra, gärna på egen hand, men ville inte gärna stå i centrum. Hans starka integritet präglar även kampen mot cancern. Bortsett från den ”innersta kretsen” och den förre förbundskaptenen, OS-guldmedaljören Bernt Johansson, har i princip ingen känt till Per Christianssons sjukdom.

– Jag ville ju bara bli frisk och lägga det här bakom mig. Människor är olika. Jag tillhör inte dem som vill ha en massa sympatier och som det ska tyckas synd om.

Ungdomsvännen Susanna Alakoski har funnits vid Pers sida under hela sjukdomstiden. Hundratals är de timmar de har pratat om livet och sjukdomen. Existentiella frågor har blandats med vardagliga bestyr av praktisk natur. Hon är fascinerad över Pers sätt att förhålla sig till cancerdiagnosen.

– Jag har själv lärt mig mycket under den här tiden. Per har varit extremt fokuserad. Han gick in i detta nästan som att det vore ett VM-lopp som skulle starta. Strålning och cellgifter skulle tas emot som om det vore hård träning. Det här var något han bara skulle ta sig igenom och helst skulle allting passera utan att någon fick veta. Så var upplägget. Men så blev det inte, säger Susanna och skickar en varm blick mot Per.

– Susanna brukar säga att jag, i den här kampen, har nytta av att vara en idiot, säger Per och skrattar.

Han är van vid att vara stark och ta hand om sina egna problem. Att inte söka tröst eller blotta någon skörhet i onödan. Men efter ett och ett halvt år väljer han nu att vara öppen med sin situation.

– Alltså, jag har gått ner elva-tolv kilo. Folk ser på mig. Vissa dagar har jag inte ens velat gå ut och hämta posten. Det har funnits före detta elitcyklister som har velat besöka mig och hela tiden har jag fått hitta på nödlögner. Så vill jag inte ha det länge

Hur ser din tillvaro ut idag?

– Det senaste året har jag inte kunnat sova en hel natt, jag har ont som satan. Det är tufft, men det är bara att bita ihop. Jag har uppfostrat mina barn att man aldrig ska ge sig, utan bara kriga vidare. Då måste jag själv leva upp till det.

– Jag har inga stora framtidsvisioner, utan tar en dag i taget. Jag uppskattar huset otroligt mycket och inser hur priviligerad jag är som får bo så här, mitt i naturen och alldeles vid havet. Vissa dagar kanske jag äter en fastlagsbulle och dricker kaffe med Anders på balkongen. En annan dag drar Susanna iväg med mig på en fika någonstans utanför Ystad.

Är du rädd för att dö?

– Ja, alltså…. Ja. Ingen vill dö. Men jag känner en enorm stöttning från mina barn, min lillebror Johan och hans sambo och från Anders och Susanna. Utan dem vetefan hur det här hade gått. De har sett till att krigaren finns kvar i mig.

Läkaren Anders Evander säger inte inte mycket utan lyssnar intresserat på Pers berättelse, som han säkert har hört flera gånger tidigare. Då och då bryter han in och förklarar ett medicinskt begrepp på samma sätt som han har gjort för Per under hela perioden.

Han tycker att att Per Christiansson tar sig an sjukdomen på ett föredömligt sätt.

– Jag tycker egentligen att Per har fått med alla de tre punkter som är viktiga om man drabbas av en allvarlig sjukdom. För det första gäller det att ha en egen drivkraft att ta sig igenom sjukdomen. För det andra att ha tillgång till en god sjukvård, vilket Per har. Och för det tredje att ha ett nätverk runt sig av människor som bryr sig om dig. Det behöver inte vara något stort nätverk, inte en halv stad eller så, utan bara någon eller några människor som står dig nära.

Per ler från sin fåtölj när han hör Evander.

– En halv stad? Nä, knappast. Jag brukar säga att min ambition aldrig har varit att bli omtyckt av alla – och det har jag lyckats väldigt bra med...

Efter cykelkarriären har Per Christiansson varit affärsman och en känd krögare. Men det är cykelsporten som verkligen har betytt något för honom och idrottskarriären det som han är stolt över.

– Jag brukar säga att tjäna pengar kan vilken bonntjyv som helst göra. Men att bli en av världens bästa cyklister... jag tror inte att folk förstår hur mycket tid jag la ner på att komma till den position.

1985 blev Per Christiansson både svensk och nordisk mästare över 18 mil. Samma år hade han VM-guldet som i en liten ask, när han hade kört ifrån klungan och solokörde mot mål i italienska Giavera del Montello. Två kilometer från mål råkade han ut för den vurpa som lite orättvist kommit att definiera hela hans karriär. Men dagen efter hyllades han ändå av italienska cykelfans som den verkliga mästaren. 20 000 vrålade ”Campione!” när Christiansson visade sig.

– Fortfarande är det så att håret på armarna reser sig när jag tänker på det. Onekligen var det mitt största ögonblick i karriären.

En karriär som är ett stycke svensk cykelhistoria. Och något som han gärna minns tillbaka på under dagar när kroppen plågas av smärtor och huvudet av tvivel.

– Tänk om mina barnbarn en gång i tiden ska kunna läsa om mig och tänka: ”Jaså, den gubbjäveln vann fem internationella lopp och var 14:e man på OS någon gång på stenåldern?” Det vore kul, säger Per Christiansson.