Problemet sträcker sig långt utanför idrottens arenor
Espen Christensen föll ihop i målgården 43 minuter in i sin allsvenska debutmatch för IFK Ystad. Han tog för sig knäet. Vred sig i smärtor. Hjälptes av planen. Fick tryckförband.
Sedan kom beskedet, kastad i ansiktet på honom som en iskall höstvind: Korsbandet är av.
Det räcker nu.Det är nog.
Om det funnits en ljudupptagning på alla korsband som smällt av i sydöstra Skåne hade det blivit en lång symfoni i moll.
Handbollskillar i Ystad, fotbollstjejer i Skillinge, innebandyspelare i Skurup.
Överallt dessa korsband.
Vad är problemet? Felaktig träning? Klent virke? Dålig utrustning? Klumpighet? Otur?
På sportsidornaleder olyckorna oftast inte till något annat än en rätt känslokall journalistik:
"... fick utgå efter 25 minuter med en förmodad korsbandsskada."
Sedan glöms idrottstjejen eller killen bort och blir inte intressant i våra spalter förrän det vankas comeback åtta månader senare. I bästa fall. Vissa kommer aldrig mer tillbaka. Till idrotten. Till ett normalt liv.
Konsekvensernasträcker sig nämligen långt utanför idrottens arenor. En korsbandsskada leder under rehab-perioden inte sällan till depression och en känsla av otillräcklighet. Enkla vardagssysslor blir till omöjliga hinder. Man förlorar arbetsinkomst och det sociala livet begränsas. För samhället kostar korsbandsskadorna varje år hundratals miljoner kronor.
YA-sportenvill göra något mer än kall journalistik av problemet. Vi vill inte bara rapportera att en skada inträffat utan också förklara varför; inte bara konstatera att en spelare saknas i lag-uppställningen utan också hur hon mår.
Förhoppningsvis kan det här specialnumret bidra till en ökad förståelse för de skadades situation och för läkarnas problem.
Cancerfondens goda satsning på rosa band har blivit en stor succé.
Jag skulle kunna tänka mig en ny kampanj där något annat bars på kläderna, ett annat band.
Ett korsband.