GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Rissveds: "Jag har gått igenom mycket"

Framgången har ett pris.
Det vet Jenny Rissveds allt för väl och allt för mycket om. Hon fick betala dyrt.
Efter OS-guldet i Rio de Janeiro gick hon vilse i sökandet efter sig själv.
Cykel • Publicerad 23 juli 2021
Jenny Rissveds. Arkivbild.
Jenny Rissveds. Arkivbild.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Den 20 augusti 2016 gick många från att inte ha en aning om vem Jenny Rissveds var, till att glädjas över och imponeras av en ung fajter som vunnit Sveriges andra guld i spelen.

Det få visste var att bakom leendet dolde sig oron, en ångest hon kämpat med ett tag och som skulle bli betydligt värre.

Rissveds har tidigare pratat om sina ätstörningar, sin mentala ohälsa, den långa och svåra vägen till det välmående hon känner i dag. På en raspig digital presskonferens gjorde hon på nytt djupdykningar i sitt inre.

En större bedrift

En sak står helt klar. Att hon på tisdag sätter fötterna på pedalerna i OS-loppet är en långt större bedrift än det överraskande guldet den där dagen i Rio de Janeiro för fem år sedan.

Ett OS i Tokyo fanns inte i hennes sinnesvärld för några år sedan. Det gör det inte när det är viktigare att rädda sig själv än en karriär som mountainbikecyklist på världselitnivå.

– Jag har vuxit mycket som person. Det låter ganska klyschigt när man får höra att motgångar gör en starkare. Det har varit mycket motgångar, men jag har vuxit enormt av det, vilket jag är tacksam för i dag.

– Än i dag tar jag mig genom motgångar, som alla andra, men de senaste två åren har det varit stabilt. Jag har mått bra och det är jag väldigt glad för.

Skapa en rågång

Hon som inte tyckte om hur hon såg ut går i bräschen mot det ytliga, utseendefixerade klimat som råder, i synnerhet på sociala medier. Ett led i det är ett färskt inlägg på Instagram.

Där berättar hon hur mycket hon åt inför och under ett träningspass.

– Kan jag avdramatisera det och visa att jag äter mycket snarare än lite så hoppas jag att jag kan hjälpa någon. Det är onödigt att prata om vikt, mått och mat. Jag tycker att vi ska undvika det, men häromdagen kände jag mig tvungen, säger hon.

Hon som identifierade sig så starkt som tävlingscyklist påpekar vikten av att skapa en rågång mellan "den man är och det man gör".

– Det är viktigt att förstå att det finns annat. Man måste jobba på att inte identifiera sig med sin idrott.

Två bra år

Tankarna på ännu ett OS smög sig på för två år sedan.

– 2019 kände jag mig glad, kände att jag mådde bra. Jag började även cykla på riktigt, på en nivå så att jag kunde kalla det mitt arbete, som det var innan Rio. Då (2019) började jag blicka framåt.

Redan ett år tidigare besökte hon Tokyo, men då kände hon sig inte redo för en OS-satsning. Bara att vara på OS nu, efter allt hon gått igenom, får Jenny Rissveds att mentalt sträcka på sig.

– Den är ganska häftig, den resa jag gjort. Jag är stolt över att vara tillbaka på ett OS. Med facit i hand är det väldigt fint att jag kan komma tillbaka efter att bägaren rann över.

– Cirkeln sluts lite.

En bättre cyklist

Rissveds ser inte många likheter mellan 22-åringen i Rio och 27-åringen i Tokyo. Även som cyklist har hon förändrats.

– Jag är smartare taktiskt, lugnare och mer avslappnad. Jag är tryggare och jag har utvecklats mycket tekniskt. Allt det här hänger ihop med personen som sitter på cykeln.

Och så har hon lärt sig att omfamna snarare än frukta den ångest hon känner när det är dags att gå in i rollen som tävlingscyklist.

– Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt att tävla, inte alls kul eftersom jag känt så mycket press från mig själv. För tre veckor sedan slog det mig att det kanske är så här det känns att tävla. Inte bara för mig. Tidigare har jag trott att det är något fel på mig och jag har försökt fly från den känslan. Det kanske är som det ska. Jag mötte den känslan i stället för att undvika den.

– Då känns det kul helt plötsligt. Jag förstod att jag ska välkomna det jobbiga. Det känns bra och skönt och viktigt, men jag måste påminna mig om det.

Förhoppningen i OS är inte att vinna en medalj till.

– Jag hoppas att jag ska kunna starta, gå i mål, komma hem, må bra och att det inte ska förändra så mycket i mitt liv.

TT
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.