Ystads IF:s Cornelia Dahlström redo för premiär – med pannbandet på!

– Mamma och pappa hade bara tänkt bo i Stockholm i tre år men det blev 25 i stället. Så jag hade kunnat bli skåning. Ibland känner jag mig lite som skåning född i en stockholmares kropp! säger Cornelia Dahlström.

Cornelia är ursprungligen från Söder i Stockholm men flyttade till Gustavsberg i Värmdö kommun som liten. Hon började spela handboll som sexåring

– Det var en artikel i tidningen om att handbollsklubben uppmanade 2001-tjejerna att börja spela handboll. Det var så jag nappade på det. Jag provade på det mesta i sportväg egentligen. Det var pappa som hade en ”tryout” för att se vad jag var bäst på och det visade sig att det var handbollen, berättar Cornelia.

Det visade sig att hon hade näsa för målet redan som väldigt ung.

– Jag växte ganska tidigt och följde väl inte riktigt de här sociala koderna att man skulle passa bollen utan jag ville gärna ha bollen och så gick jag upp och sköt direkt. Det var nog det som gjorde att jag utvecklades som handbollsspelare i tidig ålder.

Det verkar vara en gångbar taktik!

– Haha, jag har ju börjat passa mer sedan dess men visst, det har kanske gjort att jag velat ha ansvar och därför fortsatt i min roll som mittnia.

Från att ha varit dominant som barn och i tonåring i Gustavsberg blev det ett litet uppvaknande när Cornelia tog steget över till elitklubben Skuru. Som 17-åring kom hon med i A-truppen och stannade där i fyra säsonger. Det resulterade i två seriesegrar och ett SM-guld, 2021.

– När jag kom upp på seniornivå märkte jag ju direkt att det var något helt annorlunda. Det var superhård konkurrens och laget var galet bra. Så jag fick väl inte riktigt chansen där. Jag fick lära mig att det tar tid när man är ung. Så karriären tog inte riktigt fart förrän jag flyttade till Lugi och Lund sommaren 2022.

Flytten till Lund, att överge Stockholm och flytta till Skåne, var lite att bejaka sitt inre kall.

– Jag är halvskåning eftersom pappa är från Höllviken så jag har alltid känt en kärlek till Skåne och tänkt att där ska jag bo en dag. Och det passade bra när mitt kontrakt med Skuru gick ut. Jag hade även hunnit jobba i två år och kände att jag ville testa något annat. Och det finns ju så mycket bättre förutsättningar för handboll här nere, både med lön och omgivning och allting så det var det som lockade. Min pappa gjorde lumpen i Ystad och han har berättat att det var handboll som gällde redan då.

Det blev två år i Lugi men eftersom Cornelia ville hålla sig på den högsta nivån var en förlängning i vinrött inte aktuell efter degraderingen förra säsongen.

– Mitt kontrakt med Lugi gick ut i våras och jag kollade på flera olika alternativ. Ystads IF hade kontaktat mig ganska tidigt och jag hade fått komma hit och se hur det såg ut. Det verkade superintressant men då visste man ju inte om laget skulle gå upp eller inte och jag visste inte om Lugi skulle klara sig kvar i ligan eller inte. Men när Lugi åkte ur och Ystad gick upp så var det ändå ett ganska lätt val.

Cornelia har imponerats av hela organisationen kring laget med arenan, sjukvårdsteamet och, inte minst, publiken.

– Jag var på plats i toppmatchen mot Boden då det kom 2 000 personer och tittade. Då kände jag shit liksom är det så här det kan vara här? Något liknande har jag aldrig varit med om varken i Skuru eller Lugi. När vi tog SM-guld med Skuru var det corona så det var helt utan publik.

Försäsongen har emellertid inte gått så bra. Ystads IF har åkte på den ena storförlusten efter den andra och har saknat en vägvinnande struktur i spelet.

– Det är klart att det är tråkigt. Jag tror att laget hade behövt en vinst för att få självförtroende men vi har haft lite skador och då är det svårt att få ihop det. Jag är inte jätteorolig men vi vet att det kommer att bli sjukt tufft. Sedan är ju de flesta i det här laget inte särskilt vana vid att förlora. Den biten måste man också jobba med och göra det bästa i alla situationer för att på sikt kunna lösa det här.

Du har ju själv också varit ryggskadad och mest spelat försvar på försäsongen. Hur är status på skadan nu?

– Innan jag kom hit hade jag inte spelat sedan i februari. Det var en nerv som kommit i kläm i ryggen och jag blev opererad i april. Sedan dess har jag inte haft några smärtor utan kunnat köra på med rehab och ökat belastningen hela tiden. Mina ryggproblem smög sig på när jag kom från Skuru till Lugi eftersom jag fick spela så mycket mer i Lugi. Sedan låg vi ju dåligt på det och jag var en av de ledande spelarna så då vill man ju göra allt man kan ändå. Men nu är jag 100 procent och har fått grönt ljus för att spela även i anfallet.

Frånsett att du blivit bättre på att passa, hur utmärker sig din spelstil?

– Jag tar som sagt gärna mycket ansvar, gillar att skjuta och trycka på i andrafasen. Men det som är bra i Ystad är att laget är ett kollektiv och att det inte är enstaka spelare som ska göra jobbet.

Vid sidan av handbollen studerar Cornelia sport management i Malmö, en bred utbildning som hon hoppas ska leda fram till något spännande jobb i framtiden, gärna som sportchef i någon klubb.

– Men jag har inga jättetydliga yrkesmål redan nu utan det är handbollen som gäller, förhoppningsvis i många år till. Jag hade gärna blivit proffs utomlands också i framtiden. Och landslaget är förstås en annan barndomsdröm som jag fortfarande har kvar. Att få göra en A-landskamp hade betytt allt.

Att du trivs med laget och klubben har du varit tydlig med men hur är det med själva staden Ystad?

– Det är jättemysigt i Ystad, speciellt nu när jag fått uppleva lite av sommaren. Det har varit fantastiskt. Sedan är ju staden inte så stor men det bekymrar mig inte. Fördelen är att det är nära till allt. Och numera har jag mina föräldrar i Höllviken som inte är mer än en timme bort.

Förutom handbollen och studierna ägnar Cornelia tid åt sin häst som för närvarande står uppstallad i Kristianstad och väntar ett föl i april.

– Men handbollen går förstås före. Handboll kan man bara spela under en relativt kort tid av sitt liv men hästar kan man hålla på med i princip hela livet. Det är hoppning som gäller för min del. Där är lite mer action än i dressyr.

Ystads IF:s premiär i handbollsligan spelas mot Kungälv borta på lördag.

– Alla lag är svåra att möta på den här nivån men Kungälv är väl ändå ett av de lag som vi hade tänkt ha under oss i tabellen.

Första hemmamatchen är mot Skara lördagen den 21 september.

För er som inte sett Cornelia Dahlström spela handboll tidigare är hon lätt att identifiera med sitt vita pannband.

– Jag har alltid haft långt hår och det hamnade i ansiktet på mig som liten så pappa satte på mig ett pannband och det har fått sitta kvar. Det har nästan blivit en grej av det och vissa kallar mig för ”pannbandstjejen”.

Så du kommer att bygga vidare på den imagen i Ystads IF?

– Absolut! Pannbandet kommer att sitta där!