Ystads istid började 1958

Artikel från YA 30 oktober 2008:

Det duggregnar och höstlöven virvlar i en färgsprakande dans runt fötterna på oss när vi besöker historisk idrottsmark i Ystad. Åvalla.

En gång i tiden spelades det ishockey här. I dag finns det annat som anknyter till sportens värld. Två förfallna ringar för kulstötning, en längdhoppsgrop full med ogräs samt en landhockeybana, som inte verkar fånga ungarnas intresse. Alldeles intill reser sig Österporthallen som med åren har blivit Ystads mest exponerade idrottsbyggnad. Där inne har bland annat två SM-guld i handboll vunnits.

Med Åvalla gick det åt andra hållet.

1977 stängde IK Pandora av "respiratorn". Den buckliga isbanan fick smälta. För gott.

Ishockeyn svararför en märklig epok i Ystads idrottshistoria. En epok som sträckte sig över 20 år och som var lika framgångsrik som stormig. Ishockeyns saga i Ystad är på sitt sätt också berättelsen om det onda och det goda inom idrotten. Den innehåller unga eldsjälars kamp för en meningsfylld fritid men också svekfulla politiker, sura grannar och grymma vädergudar.

Nästan på dagen 50 år efter invigningen träffar jag Kurt Hallberg och Lennart Mattisson på det område som en gång var centrum för vintersport i sydöstra Skåne. Båda kommer i tjocka IK Pandora-jackor som de har borrat ner händerna i. Kurt var driftsansvarig under hela Åvallatiden och den som upprörda hockeyspelare ringde när pucken fastnade i vattenpölarna och dragningarna inte gick hem. Lennart tillhörde den skara entusiaster som byggde banan och blev så småningom IK Pandoras ordförande.

Kurt har idagarna fyllt 80 år. När vi står vid gräsplätten blundar han för ett ögonblick och letar efter frusna bilder i sin minnesbiograf. Ungefär som den där gamla damen gör i början av filmen Titanic, när hon ser tillbaka på sin barndom.

Fast Kurt ser varken isflak eller sjunkande skepp, snarare konstfrusen is och skjutande spelare. Lördag 1 november 1958 var nämligen en glädjens dag i Ystad. Enda likheten med Titanic kan ha varit vattnet. När Åvalla invigdes fanns det gott om vatten både ovanför hjälmarna och under skridskorna på spelarna. Som sagt. Vädergudarna har inte alltid varit nådiga mot hockeyfolket i Ystad.

Trots regn och rusk kom det 1 200 nyfikna för att uppleva invigningen. Lennart Mattisson var bara 16 år men ansågs stor nog att ha koll på pengarna och hade placerats i biljettluckan. Där fick han inte bara tak över huvudet utan även massor av uppmuntran av Ystadsborna.

- Folk var så positiva mot oss. Jag minns bland annat att Ystads mäktigaste affärsman på den tiden, William Raile, kom i egen hög person. Han lämnade en tiokronorssedel i biljettluckan och sa: "Här pågar, den ska ni ha. Det här har ni gjort förbannat bra!" Sedan vände han på klacken och gick. Han gillade inte regnet.

Dagen till ära hade Ystad fått besök av stjärnspäckade Djurgårdens IF med bland annat Sven Tumba, Rolle Stoltz och Lasse Björn i laget. Tumba och Stoltz var dåtidens Foppa och Sudden; det största vi hade inom svensk hockey.

- På den tiden var ishockeyn fortfarande i sin linda. Stjärnorna tog alla tillfällen de kunde för att komma ut och lira, dessutom var de var nyfikna på den nya anläggningen nere i Ystad. När Åvalla invigdes fanns det 16 anläggningar i hela Sverige. När den såldes 20 år senare fanns det lika många banor bara i Skåne, berättar Lennart.

Åvalla-affären hade tidigare på året gjorts upp på ett kontor i Malmö. Säljare var ett danskt bolag vid namn Gramkyl. Pandora fick punga ut med 248 000 kronor för anläggningen och då lyckades man ändå pruta 20 000 kronor i sista stund. Summan finansierades genom kommunala bidrag, insamlingar och banklån, där klubbens medlemmar gick i borgen. Skulle man sätta kronor och ören på arbetsinsatserna hade Åvalla blivit avsevärt mycket dyrare. Inte mindre än 7 000 ideella arbetstimmar har IK Pandora bokfört. Sommaren 1958, samtidigt som Sverige tog VM-silver i fotboll, hade hockeyentusiasterna i Ystad fullt upp med att iordningställa Åvalla. Marken skulle grävas, rören monteras och sargen byggas.

IK Pandoras verksamhet kom snabbt att blomstra. Allmänhetens åkning blev populär och IK Pandora bildade till och med en konståkningssektion. Men framförallt växte sig ishockeyn stark och Ystads ungdomar visade - vilket få hade trott - att de inte bara kunde skjuta hoppskott utan även slagskott. Klubben tog fram talanger till det skånska tv-pucklaget och A-laget klättrade till division 1 där man till och med piskade Rögle. En gång gästade Danmarks VM-lag Åvalla och återvände med svansen mellan benen och 9-4 i nacken.

Men med tiden blev underhållet kring Åvalla både kostsamt och slitsamt. Vintrarna blev allt mildare och hockeyförbundet förlängde säsongerna. När det blev seriepremiär redan i mitten av oktober var det hopplöst att få utomhusbanan i Ystad i spelbart skick. I branschen kom Åvalla att kallas för "tvättbrädan" på grund av den buckliga isen.

- Med tanke på klimatet borde rören med kylvätska ha legat tätare, det var en miss.

- Kompressorerna hade gjort sitt och till slut fick vi köra på diesel, berättar Kurt Hallberg.

Situationen blev ohållbar. Skulle det finnas en vettig möjlighet att rädda Åvalla var ett tak nödvändigt.

Men grannarna i hyreshuset intill satte sig emot takbygget eftersom det inte ansågs estetiskt.

- Det kunde de ha synpunkter på. Men när vi spelade match var min själ lampan släckt i varenda kök. Då gick det bra att följa matcherna utan biljett, säger Hallberg.

Frågan om tak gick till votering i kommunfullmäktige och förslaget röstades ned med siffrorna 8-7. Stolpe ut. Det var IK Pandoras tuffaste "uddamålsförslust" någonsin. Kommunen var heller inte beredd att ta över driften trots att klubben ville skänka bort hela anläggningen.

Dagen efter det kommunala bakslaget beslöt Pandora att inte starta upp verksamheten till vintern. 25 september 1977 klubbade den legendariske auktionsmannen Gunnar "Strais" Nilsson bort Åvalla. Köpare: Åmål kommun, 35 000 kronor. Pang! Strålkastarna kördes till fotbollsplanen i Kåseberga.

Ishockeyepoken i Ystad var över. För gott?

- I varenda valrörelse har ishallsbygge använts som valfläsk. Men när det ska byggas är pengarna slut. Så har det alltid varit, oavsett vem som suttit vid makten, säger Lennart Mattisson.

En del rester från "istiden" finns kvar på IK Pandoras kansli. Klippböcker. Målvaktsskydd. En del tröjor. Inramade lagbilder. Och den där spaden som Harald Mårtensson stack ner i jorden för 50 år sedan.

Kurt Hallberg och Lennart Mattisson tar en sista blick över gamla Åvalla och lämnar området.

Regnet har tilltagit.

Precis som 1 november 1958.