Låt oss hoppas att Petersen får ett finger med i spelet
Mycket i det svenska spelet kändes igen från veckan i de franska alperna. Det var upp och ner. Då och då drattade svenskarna omkull men reste sig och kom på fötter igen. Ungefär som jag själv i svart pist.
I Frankrike kändes det helt okej med alla toppar och dalar men från det svenska handbollslandslaget hade jag velat se något annorlunda.
För två år sedan satt jag på läktaren i Olympiahalle i Innsbruck och följde Sveriges EM-turnering. Det var plågsamt. Vi hamnade på plats 15 den gången – av 16 nationer. Det blev tre knappa men svidande nederlag i gruppspelet och när de andra lagen fortsatte EM-festen på annat håll i Österrike sattes det svenska laget på ett plan bort från Tyrolen. Det blev vatten för Sverige, Wien för våra motståndare.
Med insatsen för två år sedan som måttstock var 26–26 mot Makedonien ett litet steg i rätt riktning. Men varför jämföra med tidernas sämsta svenska mästerskap? För mindre än ett år sedan blev Sverige faktiskt VM-fyra och piskade nationer som Polen och Kroatien.
Ett av problemen med premiären mot Makedonien var att spelarna bara fungerade i delar av matchen och på delar av planen. Kim Andersson var lysande i den första halvleken men betydligt mer uppjagad och irriterad i den andra. Niclas Ekberg hade ett par avslut av högsta klass men tappade kollen bakåt. Dalibor Doder fick fart på passningar och fötter i den andra halvleken men övertygade inte alls före paus. Och målvakten Johan Sjöstrand började nå VM-klass med kvarten kvar, ungefär samtidigt som Andreas Pallicka fick inkallelseorder i buren.
Det finns tid att rätta till bristerna och kompetens att göra det. Låt oss slippa alltför många toppar och dalar i spelet. Det funkar under en skidsemester, men i tv-soffan är det mest påfrestande.
I kvällens match mot Tjeckien slipper vi galna åskådare som vräker in prylar på planen. I stället får vi tampas med bättre handbollsspelare än de makedonska. Det kan nog gå på ett ut. Jag tror på en lika jämn match i kväll som i premiären. I EM för två år sedan åkte vi på tre förluster med en sammanlagd minuskvot på sex bollar. Gruppspelet kan bli lika tajt i Serbien. Frågan är bara om vi har marginalerna med oss den här gången?
Jag hoppas innerligen att Fredrik Petersen kommer till spel; att han får ett finger med i spelet i den viktiga matchen mot tjeckerna. Rapporterna i går kväll var positiva. Men när Patrick Ekwall bad om ordet i söndags och kom dragandes med negativa nyheter om Petersens ringfinger hoppade handbollshjärtat till.
För Ystads del räcker det att Oscar Carlén är skadad och Mattias Andersson petad.
Låt vår stad åtminstone få sköta de svenska kanterna.
Det här mästerskapet betyder mer för Fredrik Petersen än vad de flesta tror. När jag träffade Fredrik i radhuset i Silkeborg i höstas var han redan då fokuserad på EM i Serbien. ”Jag känner ett personligt revanschbegär i landslaget. VM gick bra för laget men för egen del blev turneringen något av ett antiklimax” sa Fredrik.
När sedan Jonas Källman lämnade återbud låg den röda mattan utrullad över 40 meter på vänsterkanten framför fötterna på Fredrik. Det här var – och är fortfarande, hoppas jag – hans stora chans att få till det i ett mästerskap.
Ersättaren Henrik Lundström är en skicklig yrkesman, kraftigt underskattad här hemma. Lundström gick in och gjorde ett gediget hantverk när Fredriks Petersens finger pekade åt fel håll.
Nu är fingret tejpat och de svenska såren slickade.
Tjeckien nästa.
