20 års erfarenhet inte värt något?

Det har Region Skåne bestämt. Och en av dem som engagerar sig för att ha kvar cancerrehabiliteringen i Skåne är Carin Lökken. Hon är ute på internet dagligen för att göra sin stämma hörd. Men i måndags morse valde hon att personligen infinna sig på Ystads lasarett dit politikerna i Hälso- och sjukvårdsnämnden förlagt månadens sammanträde. Och där delade hon ut ett personligt brev med information om hur avgörande för tillfrisknandet det är att få en bra rehabilitering efter en cancerbehandling.

Carin kände förstås till att en av punkterna på dagordningen var "uppföljning av rehabilitering för patienter med tumörsjukdomar."

– Vi tog bara upp det som ett informationsärende, säger Olle Karlsson, sekreterare på sammanträdet. Och det känns lite som ett hån för Carin och många med henne.

För ett år sedan fick Carin Lökken ett besked som omkullkastade hela hennes tillvaro. Hon hade bröstcancer. Behandlingen var jobbig, men hon överlevde och rehabiliteringsveckan på Lydiagården i Höör har hjälpt henne, som så många andra, att gå vidare. Och det är bakgrunden till att Carin Lökken nu agerar.

Lydiagården har haft hand om Region Skånes cancerrehabilitering i 20 år. Men när det blev aktuellt med en ny upphandling var det Spenshult i Halland som drog det längsta stråt och tog hem vårdavtalet.

– Är inte 20 års erfarenhet värt ett dugg i det här sammanhanget, undrar Carin. Spenshult har, vad jag vet, mest jobbat med reumatikerpatienter och inte alls så mycket med cancerpatienter. Och varför skicka iväg patienterna till Halland när det finns rehabilitering mitt i Skåne.

Per Nyman, Spenshults sjukhuschef, kan bara bekräfta att cancerrehabiliteringen är en nyhet på Spenshult.

– Vi har erfarenhet av all slags rehabilitering och har nu anställt personal med rätt kompetens för att ta hand om cancerrehabiliteringen. Och de patienter vi haft hittills är mycket nöjda. De cancersköterskor, den onkolog och övrig personal vi anställt speciellt för detta har lång erfarenhet. Vi har också byggt om här speciellt för detta och anlitat en speciell arkitekt som vid ombyggnaden tagit hänsyn till den här patientgruppen.

Maud Svensson, överläkare på Lydiagården, är mycket besviken över att Hälso- och sjukvårdsnämnden gjort bedömningen att det inte finns behov av ytterligare rehabiliteringsplatser. Lydiagården har fram till idag inbokat 220 patienter från Skåne och innan årets slut sannolikt använt de 260 platser som upphandlats med Lydiagården.

– Däremot har endast ett fåtal patienter remitterats till Spenshult, vilket är konstigt, säger Maud Svensson., det tar längre tid än ett några månader att etablera en verksamhet. Vilket politikerna inte beaktat. De har gjort bedömningen vid halvårsskiftet, då endast Spenshult varit igång någon månad.

Och läkarna i Skåne fortsätter att remittera till Lydiagården eftersom möjligheten finns fram till årsskiftet.

Som ett sista tappert försök att rädda kvar cancerrehabiliteringen på Lydiagården och i Skåne finns också en sina på Facebook där Stina Svensson gjort ett upprop under rubriken "Cancerrehabilitering i Skåne, tack". Hon har en 8-årig dotter som har en hjärntumör och hon har också jobbat på Lydiagården. Det betyder att hon har erfarenhet både som anhörig och genom sitt arbete.

– Jag fattar inte hur politikerna tänker. Deras resonemang är ohållbart. Jag är så förbannad och känner att jag måste göra något därför har jag startat uppropet på Facebook. Och jag har fått världens respons. Bara på två dygn hade 1 200 personer skickat meddelande.

Och Carin fortsätter sin kamp genom att informera och försöka påverka alla människor hon möter att protestera mot Region Skånes beslut att flytta cancerrehabiliteringen till Halland. Det mail hon skrev till ledamöterna i Hälso- och sjukvårdsnämndens arbetsutskott har besvarats av ordföranden C-J Sonesson (M) som bara kan meddela att eftersom upphandlingen redan är gjord vore det direkt olagligt att handla upp ytterligare en aktör, till exempel Lydiagården. Enligt Sonesson finns det statistik som visar att behovet av flera aktörer inte finns. Maud Svensson håller inte med om det och menar att den statistik han hänvisar till är missvisande.

–Behovet av rehabilitering är säkert 500 per år för Skånes del, säger hon. Lydiagården fortsätter verksamheten även efter nyår, men skåningarna behöver då troligtvis söka fondmedel (CTRF ,Curo, Cancerhjälpen) för vistelsen om ingen annan finansiering kan ordnas.

Sonesson berömmer i sitt mail Lydiagårdens verksamhet och hoppas att med ny lagstiftning slippa upphandling i framtiden och istället ha en patientpeng som följer patienten.

YA har vid upprepade tillfällen, men utan framgång, sökt Carl-Johan Sonesson för kommentar.