Det är kontakten med djuren som är tjusningen

Mansdala gård utanför Hammenhög har 450 suggor och där jobbar förutom ägarna, Ulrika och Sven-Olof Carlsson, två djurskötare. Gunilla Jönsson och John Ingemansson ska guida runt i svinstallarna och samtidigt visa vad de gör på dagarna. Men innan vi får beträda grisarnas boning måste skyddskläderna på. - Det är för att skydda grisarna, säger Gunilla. Du måste till exempel vänta i minst tolv timmar innan du går från ett svinstall till ett annat. På morgonen under tiden John gör rent i boxarna går Gunilla runt till alla smågrisar och kontrollerar att de får tillräckligt med mat. - Förutom att de diar ska de ha extramat, säger Gunilla. Och jag ser på ungarna hur mycket extra var och en ska ha. Det blir en vana. När hon går sin runda har hon med sig sin handdator för att knappa in hur suggorna mår. - Jag ser ju om de ätit upp maten i tråget, säger Gunilla och har de inte det får de antingen för mycket mat eller så kanske de är sjuka, vilket jag kan konstatera genom att ta tempen.

Utfodringen sker automatiskt på vissa tider under dagen och mängden mat doseras via datorn enligt den mängd Gunilla knappat in. - Jobbet som djurskötare innebär också sjukvård, säger Gunilla. Varje dag tar jag en medicinrunda för att se så smågrisarna inte har ledinflammation, klövbölder eller diarré. Har de ledinflammation haltar de, har de diarré ligger de ibland bara och skakar. Man lär sig. Gunilla pekar ut en liten gris med ledinflammation och det syns faktiskt ganska tydligt när man fått vet symtomen. - Det roliga med det här jobbet är att det alltid händer något nytt, både positivt och negativt, förstås. Och det gör ju att man också lär sig hela tiden. Gunilla har tidigare jobbat med kor men tycker grisar är mycket roligare. - Det är mer pilleri med grisar och så är man inte så bunden till tider som när man jobbar med kor. De måste ju mjölkas vid samma tid varje dag.

Det är ljust och fint i stallarna och lukten är inte alls besvärande. - Vi störs inte vi duschar ju när vi går härifrån, säger John som också berättar att man har kullutjämning mellan suggorna. - En sugga har bara 14 spenar och får hon fler griskultingar kan hon ju inte dia alla. Då flyttar vi över de övertaliga till en sugga som inte fått så många. Ovanför varje box hänger suggans journal där Gunilla gör sina anteckningar om hälsotillstånd med mera. En del av suggorna och kulltingarna är märkta med olikfärgade streck. Det är grisar som är underställd någon typ av medicinering. Det första dygnet i griskulltingarnas liv är ganska riskfyllt och trots att suggan hålls skild från smågrisarna med en gallergrind så händer det att hon ligger ihjäl dem. Griskulltingarna är som små kramdjur. Det är oundvikligt att inte plocka upp en och annan. De är mjuka som sammet och inte speciellt rädda. Plötsligt börjar det spruta en brun/beige massa från ett rör ner till suggornas tråg. Det är middagen som serveras. Och suggorna som verkar ganska slöa, de ligger mest, kastar sig upp och glufsar i sig. - Nu måste jag slipa ner de nya kultingarnas tänder vilket ska göras det första dygnet, säger Gunilla och går och hämtar en speciell väska med utrustning i.

Hon sätter en skinnbit på ena fingret och tar fram en liten tandslipmaskin. När hon fått upp kultingen i famnen öppnar hon grisens lilla mun med "läderfingret". Kultingen skriker för allt vad han är värd och när han sen får en spruta mot diarré skriker han ännu värre. Gunilla visar tänderna som måste slipas och de är som sylar. - Vi måste göra det här, säger Gunilla. Annars skadar de varandra. Blir ni inte ledsna när era grisar de skickas iväg? - Det är ju inte jättekul, säger Gunilla, men det kommer ju hela tiden nya grisar som vi fäster oss vid, mer eller mindre, förstås. Lollo Bark