En världsfotograf har landat – i Smedstorp

Kristina Eriksson arbetade som pressfotograf i 35 år med Berlin som bas. Nu har hon bosatt sig permanent i gamla mjölkerskans undantag i Gårdlösa utanför Smedstorp.

Hon pratar intensivt och energiskt, skämtar och har nära till skrattet.

- Man måste skratta ordentligt åtminstone en gång om dagen. Annars blir man sjuk.

En gång råkade ett japanskt filmteam ställa sig framför henne när hon länge stått och väntat på att få ta sina bilder. Det ångrade japanerna.

- Jag slog ned filmaren. Han reste sig inte förrän det var för sent.

Det var när den sista Trabanten rullade av bandet i gamla Östtyskland. Det gavs bara ett fototillfälle. Kristina Eriksson fick sina bilder, japanerna hade det nog svårare.

Som kvinna i pressfotografernas mansdominerade värld gäller det att inte be om ursäkt för sig. Det verkar hon inte ha gjort.

Kristina Eriksson berättar att hon flyttade till Berlin 1971. Hon lärde sig språket på Goethe-institutet och började översätta, bland annat Ingmar Bergmans filmer.

Med i flyttlasset från födelsestaden Stockholm hade hon en kamera, en Leica. Hon gick i lära hos en tysk fotograf och började 1978 arbeta som pressfotograf.

Hon har haft de största tyska tidningarna som uppdragsgivare. Hon har också arbetat för skandinaviska tidningar som Expressen, Berlingske Tidende och Dagens industri.

Hon visar bilder från utställningen med de skrattande filmstjärnorna som för några år sedan visades på en utställning i Hannas. Hon har plåtat dem alla: Dustin Hoffman ( som krälade runt på mattan på hotellrummet och sade att hans favoritfilm var Mitt liv som hund), Fidel Castro och Gabriel García Márques på Kuba ("den har sålt bra"), Jeanne Moreau ( anonym och nästan oansenlig på en gata i Berlin). Och så Bo Widerberg med sonen Johan Widerberg och Marika Lagercrantz. De är på filmfestivalen i Berlin i samband med att filmen Lust och fägring stor visades.

Hon säger att hon försöker fånga en motsättning i sina bilder. På en bild står några rumänska soldater på vakt med vapen samtidigt som kvinnorna arbetar.

Hon gillar kitsch. I ett fönster hänger röda plasthjärtan. Fast hon väljer bort de kitschiga bilderna, de allra vackraste bilderna. Hon föredrar bilder med människor. Och händerna ska vara med. Annars blir människan bara ett naket skal.

Hon säger att hon har tjänat pengar på att plåta gubbar med slipsar. Men får hon bestämma själv fotograferar hon helst vanliga kvinnor: tanter, tjejer, babuchkor och andra kvinnor som sällan förekommer i tidningar.

Hon har prisats för sina kvinnoporträtt. 1993 fick hon staden Berlins kvinnopris för sina bilder på kvinnor i staden.

Hon visar bilder från bland annat Japan och östEuropa, alltid med kvinnor i fokus.

En bild på grannfrun i Smedstorp användes av Mona Sahlin när hon lanserade svensk jämställdhet i Kina.

Kristina Eriksson lovprisar sin nya hemby och säger att hon inte saknar Berlin ett enda dugg. Staden har också förändrats efter murens fall.

- Intimiteten försvann.

I Berlin nu är det för stökigt. Det är svårt att sova.

- Nu sitter jag här. På sommaren går det kor utanför. Det kommer ett råddjur eller en hare. Jag slipper att sitta och titta in i en grå mur. Jag slipper bilköerna.

Hon tyckte om att åka mellan Väst- och Östberlin. Det var också en resa mellan två samhällssystem.

- I öst blev jag alltid skuggad. Det var tryggt.

Hon hade inga planer på att återvända till Stockholm.

- Till Stockholm kan man inte flytta, det är alldeles för lång från världen, säger hon och berättar att släkt och vänner lätt kommer hela vägen till Smedstorp från Berlin. Det är bara att ta lågprisflyget till Kastrup och sedan sätta sig på tåget.

Huset i Gårdlösa köpte hon 1991. Smak på Österlen fick hon i en källare i Taschkent. Så verkar det vara i Kristina Erikssons liv. Slumpen eller ödet spelar en stor roll. Spelplanen är hela världen

Hon flyttade hem till Sverige även för att hon saknade språket - och den ordlösa förståelse som hon tror man bara kan känna i sitt hemland.

- Här kan jag se på folk vad de tänker och känner.

I Berlin bor hennes vuxne son. Sambon Jochen, som är filmare, följde med till Sverige. Och Bella, en 13,5 år gammal golden retriever. Hon gillar också Österlen. Fast hon saknar Berlins trottoarer där hon lärt sig att hon alltid får gå, bara hon inte går ned på gatan. I Gårdlösa finns inga trottoarer. Därför betraktar Bella hela vägen som en trottoar. Det gör inte bilarna.

En ny passion har Kristian Eriksson skaffat sig sedan hon flyttade till Smedstorp. Badminton.

Tre väninnor i byn spelar hon med en gång i veckan. Det är heligt. Då samlar de på skratt. Så de klarar sig till nästa vecka.

Ulf Mårtensson

0417-125 86

ulf.martensson@allehandasyd.se