Färgfyrverkeri i Fyledalen
Vissa jobb är lite diffusare än andra och det får liksom bli vad det blir. Det är också ganska mycket tjusningen med journalistjobbet.
Uppdrag Fyledalen är ett sånt. Fotografen ser inte imponerad ut när jag berättar om söndagens mission "Fyledalen visar höstmodet 2008" Tadaaa...
- Vi skulle varit ute för en vecka sen. Nu är det för sent, muttrar han luttrat.
Skam den som ger sig. Klockan 9.30 ses vi utanför Tosselilla, okej jag erkänner att jag försov mig, så närmare 9.45 kör vi ned i Fyledalens förtrollande famn.
- Vi skulle varit här tidigare på morgonen, säger fotografen som tycker att vi är för sent ute och att alla andra redan kastat sig ut i naturen.
Ingen idé att låta sig nedslås tänker jag och med glorian som en smäck på huvudet kör vi i sakta mak mot Tomelillas stolthet till naturprakt. Mot Sherwood, jag menar Fyledalens skogar...
- Ska vi leta efter folk eller hur lägger vi upp det, avbryter den skäggige fotografkollega mina dagdrömmar om Robin av Loxley.
Go with the flow brukar vara mitt motto, men det säger jag inte utan upplyser sakligt om ett ställe där det alltid står fågelskådare med stora kikare.
- Vi börjar med dom, tycker jag.
Eftersom jag inte är utrustad med en brevduvas lokalsinne hittar vi dom förstås inte. Men HA! löven har inte alls trillat ned. Försöker dämpa min skadeglädje och lyckas. Sådär.
- Jag hade fel, erkänner mannen med objektivet, men i Lund är faktiskt löven borta.
Generös som jag är bestämmer jag mig för att lämna ämnet och vi stannar för att ta några bilder.
- Fantastiskt vackert, hörs det bakom kameran.
Och tänka sig det kommer en motionär!
Stavgångaren heter RolandAndersson och hälsar på släktingar i trakten. Vanligtvis bor han i Malmö.
- Jag försöker gå med stavarna ungefär tre gånger i veckan, berättar han.
Det visar sig att Roland har en speciell relation till Fyledalen. Som barn cyklade han ofta hit från Tomelilla.
- Jag åkte också mycket på utflykter hit med skolan.
Denna skoltid visar sig vara någon gång på 50-talet och Roland berättar om det gamla tegelbruket som tidigare låg i dalen.
- Där borta tror jag att teglet fraktades med järnväg, säger han och pekar på ett litet hus vid vägen.
Vi är rörande överens om att platsen är fantastisk och den hjälpsamme Malmöbon med den avundsvärda konditionen upplyser också var fågelskådarna brukar hålla till.
Nästa anhalt fågelskådarplatsen.Berättar för den treögde att Roland var från Malmö men gick i folkskola i trakten på 50-talet.
- Sa han allt det under de tre sekunder ni stod och pratade, säger han torrt.
Vet inte om det är ironi eller en röst av beundran men när vi kommer fram till rastplatsen är den tom. Vänder på bilen. Har precis kört tio meter när jag får syn på ett riddartält bakom några träd.
- Stanna bilen, hojtar jag exalterat.
- Menar du allvar? säger den ljusfixerade.
Vi kommer överens om att om det är ett tält och om det finns personer där inne så ska mr fotographer bjuda på tårta. Om det är en vattenstation eller dylikt ska jag bara skriva snälla saker om kontrasternas mästare. Deal. Det blev ingen tårta. Men desto fler bilder.
- Otroligt vackert, säger kameramannen lysiskt.
Väldigt vackert och väldigt gott om plats. För vi hittar inga andra höstentusiaster utan den enda vi möter när vi slutligen åker hem är Roland. Som vinkar.
- Har du något att skriva om nu då, undrar fotografen.
