Färgstark konst med en mustig stänk av gulasch

De båda flydde från Ungern i samband med revolten 1956 då upproret mot Sovjetstaten slogs ned brutalt. De har bott längre tid i Sverige än i sitt födelseland.

– Vi pratar svenska hemma. Men när jag ska svära blir det på ungerska. Det finns många fler och bättre svordomar på ungerska än på svenska, säger Gizella Csuzy.

De besöker inte heller Ungern regelbundet längre eftersom släkten har tunnats ut väsentligt. Men att möta Gizella Csuzy och maken Eugen Bocsor är som att ta ett snabbt och vederkvickande bad i den centraleuropeiska kulturen där konst, matkultur och all annan mänsklig verksam het blandas till en mustig soppa. Med mig hem från Bene-stad får jag och fröer till den starka ungerska pap-rikan som Gizella Csuzy kryddat gulaschsoppan med.

Fast, förklarar hon, det heter Gulyás, vilket betyder han som vaktar hjorden.

Sedan får jag också receptet på soppan som serveras med klimp, den speciella blandningen av ägg och mjöl.

– Klimp är som kroppkakor, säger Gizella Csuzy.

Men det är inte i första hand för att prata mat som jag har kommit hem till henne och Eugen Bocsor. Men vi börjar med att äta soppa, så kan vi prata konst och moral därefter. Gizella Csuzy och Eugen Bocsor har sin gemensamma ateljé ovanpå bostaden snett mitt emot kyrkan i Benestad. I huset var det förr inrymt en affär.

Av affärslokalen har det blivit vardagsrum.

Först berättar Gizella Csuzy och Eugen Bocsor om hur de träffades i Ungern, vid sjön Balaton där Gizella Csuzy var på sitt livs första semester.

Eugen Bocsor spelade trummor i en dansorkester.

Ganska snart kom de på att de hade konsten som stort gemensamt intresse. De hade gått på konstgymnasium i Budapest, fast i olika årsklasser.

Gizella Csuzy jobbade i en fabrik med att måla sidentyger. Försäljningen gav värdefull västvaluta till Ungern. Så kom orosåret 1956 och de bestämde sig för att fly. Via Österrike kom de i buss till ett snöigt och kallt Hälsingborg.

Egentligen ville Eugen Bocsor slå sig ned i Paris, konstens huvudstad. Men Gizella Csuzy hade fått nog av krig. Hennes pappa överlevde rysk fångenskap i Sibirien efter första världskriget, men dog i andra världskriget.

– I Sverige har inte varit krig på många år. Jag var 21 och hade redan upplevt två krig. Vi valde mellan Schweiz och Sverige. Men det var dyrt att leva i Schweiz så det blev Sverige. Först bodde de några månader i ett flyktingläger. Under den tiden gifte de sig. Och nyligen firade den sin 50-åriga bröllopsdag. Sedan 1999 har de bott i Benestad.

Gizella Csuzys första jobb var i frihamnen i Stockholm där hon packade bananer. Eugen Bocsor fortsatte att försörja sig som musiker och åkte runt i landet och spelade med sin orkester. Han började sedan läsa medicin men fick problem med hjärtat och utbildade sig till sjuksköterska.

Att vara flykting och invandrare ställer höga krav, enligt honom.

– Man måste kunna prestera två till tre gånger bättre än en infödd svensk. Gizella Csuzy kom in på Konstfack men hoppade av eftersom läraren ansåg att hon var överkvalificerad. Det har hon ångrat, hon tror att en examen från Konstfack skulle ha öppnat många dörrar. Hon har under årens lopp haft en rad jobb, och utbildade sig till slut till kartritare.

Hon och Eugen har under alla år fortsatt att måla och skapa.

Under någon period försökte Eugen Bocsor också att försörja sig på sin konst. Fast han slutade när han insåg att han då tvingades att måla så att tavlorna passade in i Svenssons vardagsrum. Han ser konsten som en kraft som måste få ett utlopp. På ovanvåningen visar han sina tavlor, stora dukar med ibland mörka landskap.

– Det där är efter krigen. Allt är ödelagt. I krig finns inga vinnare, säger han.

Gizella Csuzy målar gärna träd. Det kan vara Yggdrasil, världsträdet i den gamla Eddan – eller pilträden i det skånska landskapet. För henne är konsten en terapi, som yoga. Hon mår bra av att skapa.

– Antingen målar jag eller så går jag och fiskar, säger hon. Vi pratar om kulturklimatet i de gamla öststaterna. Men Gizella Csuzy och Eugen Bocsor kan inte se på gamla öst med någon som helst förmildrande förståelse. Det sägs ibland att kulturen där stod högt i kurs.

– Var man inte med i partiet spelade det ingen roll hur duktig man var, säger Gizella Csuzy

I påsk öppnar hon och Eugen Bocsor sin ateljé för allmänheten. De är också i färd med att ställa i ordning målningar till en utställning i Waren utanför Berlin.

De tycka aldrig vara sysslolösa. Nu är det också vår och tid att driva upp nya ungerska paprikaplantor. Det är också en konst.

Ulf Mårtensson

0417-125 86

ulf.martensson@allehandasyd.se